På väg tillbaka

2010-11-28 17:24   0 Likes   13 Comments   0 Images

Share

Så nu var det fem dagar sedan andra operationen. Gick lika bra som första operationen. Var ju klart obehagligt de två första dagarna men vartefter så har jag blivit rörligare och rörligare. I går var jag till och med ute och promenerade en timme och vandrade runt på Konstfacks julmarknad. Eller vandrade runt och vandrade runt, man lyfter fötterna och låter sig svepas med av folkmassan.

Har redan planerat vad första passet nu efter operationen ska bli. Det blir Dans Fuego på KI tillsammans med ett gäng här från Communityn (you know who you are!). Och skulle det visa sig att Dans Fuego funkar för någon så taktlös som jag kan jag ju alltid skylla på benet.

Åh, vad jag längtar efter att börja röra mig igen.

Horisontellt läge

2010-11-23 18:22   0 Likes   13 Comments   0 Images

Share

Så där ja, då var andra benet snittat nu också. Vet inte hur det gick till men även den här gången tajmade jag in snö och motvind för att hoppa hem på kryckor. Men nu ligger jag i alla fall här i sängen och kommer inte göra så mycket annat de nörmsta dagarna. Eller, jo förresten, jag ska variera med att ligga i soffan, äta pepparkakor och titta på film.

För övrigt är det grymt skönt att veta att från och med nu blir det bara bättre. Håller redan på att fundera på vad för galenskaper jag ska hitta på nästa år. Vasaloppet är klart lockande...

Compartment syndrome

2010-11-20 13:48   0 Likes   16 Comments   0 Images

Share

Ja, Det blir ju inte så mycket träning för min del just nu på grund av att jag precis opererat vänster ben för snart två veckor sedan och ska operera höger ben nu på tisdag pga compartment syndrome. Med alla som tränar som galningar här inne så skulle det inte förvåna mig om någon annan mer än jag råkat ut för samma sak, eller är på väg att göra det, och skulle ha nytta av att höra lite om hur det gått för mig, och vad komma skall. Det blir ganska långt men jag tror att för någon annan med ont så kan det absolut vara värd läsning.

Så låt mig börja från början. I vintras för nu snart ett år sedan så fick jag en aning ont i benen för första gången när jag sprang på löpband. Tänkte inte så mycket på det just då, lite krämpor har man ju då och då. Dock var det bara början för under våren så gjorde det ondare och ondare och oftare och oftare. I början var det kanske bara en gång i månaden, alltså inte alls varje gång jag sprang, och till slut var det varje gång.

Hur det yttrade sig var att efter ca en kvarts löpning (hade aldrig problem annat än under löpning) så började det bränna i främre skenbensmusklerna (tibialis anterior), alltså musklerna på utsidan om smalbenen. Denna smärta satt i en halvtimme och under den tiden så tappade jag styrkan i att hålla upp fötterna så istället för att rulla över foten så blev varje steg snarare ett plask i backen. Efter den halvtimmen försvann smärtan och jag kunde springa på som inget hänt vilket vilket var mycket oturligt, för det var exakt vad jag gjorde.

Första tanken var ju att det var benhinneinflammation som känns som var och varannan får en eller annan gång. Men symptomen passade inte. För det första hade jag bara ont under löpning och inte emellan och sen när jag surfade runt och letade runt så hittade jag att benhinneinflammation är är något som gör ont på INSIDAN av smalbenen. Har man ont på utsidan så tyder det snarare på det betydligt ovanligare compartment syndrome. Det matchade alla mina symptom så när som på att det vanliga är att smärtan går över efter en timme efter man slutat springa och inte som för mig under löpningen. Den skillnaden har jag fortfarande inte fått någon förklaring på men allt annat stämde ner till varje detalj.

Så vad är då compartment syndrome? Så här är det, runt musklerna finns det en muskelhinna. Den ska vara elastisk och tillåta att muskeln sväller pga att den blir större av träning och att den blir blodfylld under träning. Men av någon anledning så har inte mina muskelhinnor lyckats anpassa sig till mina muskler så när jag springer så kan inte muskeln expandera som den ska. Det gör att trycket ökar vilket i princip orsakar en infarkt i muskeln. Det gör ont. När trycker senare minskar efter träningen så kommer också smärtan försvinna.

Jag har gissat på tre orsaker varför det drabbade mig. Under våren 2009 så sprang jag extremt mycket. Jag joggade till och från jobbet 4-5 dagar i veckan (totalt 16 km per dag) plus att jag ofta tränade på friskis efter det. Det var lång långsam löpning och det fungerade utmärkt för mig. Men det gjorde att jag tappade vikt och efter fjällvandringen den sommaren var jag nere i 65 kg från normala 75 kg.

Men sen under hösten så hände en hel del grejer. Det tog slut mellan mig och mitt ex vilket gjorde att jag från att äta lagom mängd stora matlådor på jobbet varje dag kom av mig i alla rutiner och åt ute varje dag. Jag slutade också springa till jobbet och började istället träna mer systematiskt på friskis och springa med friskis. Det brände uppenbart inte lika mycket kalorier som 16 km löpande per dag och med den extra maten jag åt så gick jag upp till 75 kg igen. Så där så ökade jag under några månader belastningen på mina ben ca 15%.

Sen löpningen på friskis var ingen lång långsam löpning utan med intensivgruppen så var det intervaller som det gällde i stor grad, och gärna i backe. Så även fast jag MINSKADE mängden träning och löpning ökade belastningen på mina ben.

Förutom det så skaffade jag mig också ett par nya löparskor på löplabbet. Killen där upptäckte, likt varje gång jag köpt löpardojor där, att jag behövde pronationsstöd i skorna men han tyckte, till skillnad från tidigare gånger, att jag skulle minska på pronationsstödet för att bygga upp styrkan att orka hålla upp fötterna korrekt.

Så dessa tre faktorer gav uppenbart ökad belastning på mina ben och därmed säkerligen helt för snabb muskeltillväxt. Muskelhinnorna hann uppenbarligen inte med i tillväxten.

Under våren tränade jag inför Lidinge Ultra 50K (5 milslopp) men tre dagar innan loppet så hade jag så fruktansvärt ont i benen när jag var ute och sprang ett vanligt enkelt löppass så då kände jag att jag riskerade att verkligen skita till mina ben om jag sprang loppet så där och då la jag ner löpningen totalt. Sen dess har jag fortsatt träna allt annat (och lagt till massa träning som inte är lika ansträngande för benen typ kajak, klättring och även faktiskt inlines).

Till slut runt juni fick jag tummen ur och gick till vårdcentralen. Ja, den läkaren hade ju noll koll whatsoever på löparproblem (och kände inte ens till ordet pronation) men hon remitterade mig i alla fall till Idrottskliniken på Råsunda. Där träffade jag i mitten av augusti en läkare som efter ca 3 minuter sa att jag troligtvis drabbats av compartment syndrome och så skickade han mig på tryckmätning på St Görans sjukhus. Det var härligt att höra att det jag googlat mig fram ett par månader tidigare faktiskt stämde för det betydde att det fanns en framtid och en lösning.

Tryckmätningen då gick ut på att jag fick ligga på en brits med fötterna upp mot väggen. Sen satte de en kanyl i vardera ben och mätte trycket under tiden jag spände benen i takt med en metronom (fruktansvärt svårt för någon så taktlös som jag!). Och precis som förvänat mätte de upp ett förhöjt tryck i mina muskler vilket var beviset på att det faktiskt var compartment syndrome som jag råkat ut för.

Sen efter ett telefonsamtal till Idrottskliniken var det bara att boka in operation. Den första var tisdagen den 9:e november. Så målet med den operation var då att sänka trycket som mina muskler drabbas av under löpning. Det gjorde de genom att snitta upp ett 5 cm långt snitt mitt på underbenet in genom muskelhinnan. Sen är tanken att då muskelhinnan ska läka ihop större. Jag vet inte om muskelhinnan faktiskt växer ihop större eller om det bara blir ett "hål" i hinnan efter snittet. (en läkarkompis gissade på det).

Om någon här inte kommer ihåg just den tisdagen så kan jag nämna att det kom värsta snöovädret den dagen. Så att hoppa hem med kryckor efter operationen var fanemig inte kul. Nu bor jag bara 5 minuter från Råsunda men med uppförsbacken och kryckorna så tog det säkerligen 20-30 minuter och jag var genomsvettig när jag kom hem. Men efter det så lämnade jag i princip inte sängen eller soffan på två dygn (viva la hemmabio och iPad!). Dock så gick återhämtningen grymt snabbt efter det. På lördagen var första gången jag stapplade ut med en krycka för att handla mat på Solna Centrum. Söndagen tog jag en 7 timmarstur utan kryckor till IKEA. Nu sådär ytterligare en vecka efter det så gör det bara ont om jag gör någon extra ansträngande piruett runt kontorslandskapet.

Lästa någonstans att man kan börja springa så smått två veckor efter operation och min läkare sa att jag skulle räkna med att vara helt återställd ca 4-5 veckor efter andra operationen vilket jag ju tycker är helt fantastiskt!

Så nu ser jag fram emot andra operation den 23:e november, börja träna runt mitten av december och sen att vara helt återställd bortåt jul/nyår till!

När det kommer till rehaben efter den här operationen så skiljer det tydligen sig från rekommendationen från många andra idrottskador enligt sjuksköterskorna som tryckmätte mig. Just här är det tydligen viktigt att hinnan läker på ett bra sätt med snygga kanter så det är viktigt att ta det lugnt. Många andra rehabprogram går som jag förstår ut på att träna så mycket man kan utan att det gör för ont. Där är träning alltså bra för återhämtningen till skillnad mot för compartment syndrome. Så jag kommer absolut ta det lugnt när jag börjar träna igen. Kan tänka mig att jag börjar med simning, core-pass, afrodans, klättring och liknande innan jag går över till mer explosiva pass som ki box och cirkelfys innen benträningen börjar igen avlastande med IW och senare spinning och sist men inte minst min älskade löpning. Just Ki Box 2 med de underbart roliga rundsparkarna väntar jag nog längst med.

Jag fortsätter hålla er uppdaterade här på bloggen om hur det går. Hoppas det kan hjälpa någon med benproblem. Eller ännu hellre, hjälpa någon att inte göra mina fel och skaffa sig benproblem.

På rätt väg (åt rätt håll?)

2010-11-20 12:51   0 Likes   18 Comments   0 Images

Share

Men kära gamla community, det var allt länge sen sist jag spenderade någon tid här. Hänger med huvudet. Det var runt när mina ben kraschade som även min närvara här dök i botten. Men istället för att lova att bättra mig (för det är ju fasligt roligt här inne!) så fortsätter jag som inget hänt och så får vi se.

Kalorier - del 2

2010-08-30 02:52   0 Likes   17 Comments   0 Images

Share

Efter en kommentar från Lindbladet (på Facebook) så fick jag lust att ta bort mitt föregående inlägg då jag inte kände att jag riktigt kunde stå för anledningen att jag skrev det. Men istället för att rätt och slätt ta bort det, låt mig förklara bakgrunden.

Friskis och Communityn har länge varit en fristad från vikthets men jag blev ikväll uppmärksammad på att det nyligen dykt upp en del bloggar som handlar just om vikt. Vi diskuterade det hela lite grann på FB och jag bestämde mig för att göra chokladmousse och skriva om det som en motpol. Men nu så här i efterhand känner jag att jag använde en ganska förlöjligande ton som inte alls var meningen från början (jag var ju mest sugen på chokladmousse). Så för det första, låt mig be om ursäkt för det.

Sen, istället för att gå som katten runt het gröt och samtidigt snubbla över mina tassar på tangentbordet, låt mig faktiskt ta upp ämnet och förklara vad jag faktiskt tycker.

Faktum är att jag har den största respekt för de som som försöker gå ner i vikt. Inte för att handlar om just att gå ner i vikt utan för att det handlar om vara i kontroll över sin kropp.

Vad det egentligen handlar om är kroppsmodifikation. Vissa skaffar sig en tatuering, andra färgar håret i den där coola färgen de alltid önskat och nån tredje fyller på med massa silikon och botox och någon fjärde går ner i vikt. Själv har jag tränat upp min kondition rejält under de senaste 15 åren och , som alla som har träffat mig vet, två stora hål i öronen. Det tog mig fruktansvärd lång tid att våga göra dem, just för att jag inte vågade ta kontroll över min egen kropp och göra vad jag ville med den utan att bry mig om vad andra tyckte eller kanske snarare vad jag trodde andra tyckte. Det är något jag fortfarande arbetar mycket på och jag har en lång bit kvar. Jag räknar inte med att de som väljer att gå ner i vikt gör det av samma anledning som jag har tagit hål i öronen eller jobba upp en rejäl kondition men det betyder inte att jag ska respektera deras anledningar mindre eller uppmuntra dem mindre.

Så varför vänder sig då Communityn mot inläggen om viktnedgång. Som Lindbladet skrev precis i sin blogg så handlar det till en viss del om Friskis verkar ha en policy mot just att prata om vikt. Fast att prata om hälsa är tydligen helt OK bara man inte fokuserar på att viktnedgång kan vara en del i god hälsa. Så oavsett hur rationellt eller irrationellt det är så har Friskis och communityn blivit en fristad för att träning utan viktnedgångsfokusering. Vilket vissa, inklusive mig själv då det inte varit mitt mål, tycker har varit skönt.

Lindbladet skriver också att det de antagligen vänder sig emot är kroppsmodifikation för att uppnå ett ideal för att "passa in" men man får fokusera på att träna för att bygga muskler, kondition eller koordination (som alla ju är sätt att passa in i mallen av den perfekta människan) men inte för tappa vikt. Tydligen. Inte helt rationellt tycker jag själv när jag nu tänker efter.

Jag kan inte annat än säga att jag har varit en del i detta. Jag har inte skrivit uppmuntrande kommentarer för de som försöker tappa vikt men jag har hejat på de som försöker träna upp konditionen till absurda nivåer (liksom jag själv har gjort på ett sådant sätt att jag skadat benen såpass att jag antagligen behöver en operation för att kunna springa igen). Guilty as charged.

Jag är inte den som kan, bör eller ska kritisera andra för de ideal de vill uppnå eller varför så länge de inte är direkt skadliga. Nä, från och med nu ska jag uppmuntra alla att uppnå sina egna mål - och om jag kan - uppmuntra dem att göra det på ett förnuftigt, hälsosamt sätt och samtidigt ha roligt under tiden.

Jag säger fram för en förening där alla kan uppnå sina egna mål och ideal oavsett hur mycket eller lite ideala de är i andras ögon.

/Tomas

Kalorier

2010-08-29 22:50   0 Likes   16 Comments   9 Images

Share

Det har varit så många här som skrivit om kalorier på den senaste tiden så jag blev självfallet sugen på chokladpudding. Chokladpudding är verkligen fantastiskt gott. Jag kände att jag förtjänade chokladpudding ikväll. Vet ni varför? Jo, för att chokladpudding är verkligen fantastiskt gott.

Och om man väl ska göra chokladpudding då är det ju lika bra att slå på stort. Bara vanlig chokladpudding är ju verkligen fantastiskt gott men tänk om man skulle ha i något som skulle göra det ännu gottare (för visst låter gottare mycket gottare än godare?). Så vad passar bra med choklad? Vaniljsocker i drickchoklad är ju gott. Likaså är ju den där finska likören Miintu. Kokos på kokosbollar är ju jättegott det med. Sen finns det ju inte något som är godare än choklad än ännu mer choklad - med andra ord chokladbitar i chokladpudding bara måste ju vara gott.

Men hur ska man kunna välja... Hmmm.... Äh, vafan, jag jag tar allt. Jag förtjänar det. Vet ni varför? För att det är så fantastiskt gottast!

Nedan ser ni processen. Anledningen till pulvermjölken var helt enkelt att jag hade för lite vanlig mjölk och pulvermjölk över sen Sarekvandringen.

Nu ska jag smaska chokladpudding.

Stör mig inte! 

Attached images

 

Mjukstart... trodde jag ja

2010-08-29 20:34   0 Likes   5 Comments   0 Images

Share

Idag tränade jag för första gången på en månad. Som både EarUlf och Lindbladet så noga har förtäljt så höll emelutten ett juniorpass utan juniorer idag på Skrapan. Perfekt tänkte jag - en mjukstart! Yeah... right...

Innan passet var slut så kände jag andfåddheten så långt upp i halsen (var annars?). Helt otroligt hur mycket kondis jag tappat den senaste månaden. Den här tappade kondisen är inte annat än en bonus med tanke på att jag inte varit ute och sprungit sen typ den 5:e maj.

Sen efter juniorpasset så hängde ett par av oss i gymmet och lät byffe lära oss allt om marklyft och bänkpress i dess alla varianter. Hittade att mitt bänkpressmax ligger någonstans mellan 70 och 80 kg. Antagligen närmare 70 än 80.

Så med dagens pass är nu semesters slut. Dags att fundera lite grann på vad jag vill hålla på med nu under hösten. Jag kännar att på friskis så vill jag absolut fortsätta med cirkelfysen, spinningen, KiBoxen och även gymmandet. Lite jympa, dans afro och skivstång kan man slänga in lite då och då också bara för att det är skoj.

Sen vill jag absolut fortsätta och komma vidare i klättrandet som jag började med i våras. Nu ska det snart bli av också att gå en kurs för att lära mig säkra.

Den närmaste månaden eller två innan det blir för kallt och uschligt ska också ta chansen att kajaka och inline:a en del.

Måste också erkänna att jag är bra sugen på att börja med någon kampsport. För tio år sedan höll jag på en del med Aikido och JiuJitsu. Aikidon gillade jag skarpt. Älskade de cirkulära härliga rörelserna och hur bra man lär sig att styra både sin egen och en annans kropp. Som dans - fast utan någon takt att följa. Passade mig jättebra!

Jag har ju lite mindre planer på att börja med multisport nästa år när, förhoppningsvis, mina ben är bra igen, så att skaffa sig en mountainbike och dra runt i någon skog känns inte helt fel det heller.

Sen är jag bra sugen också på att köra en crawlkurs men det kanske får vänta till vintern.

Oj, oj, oj, någon som kan skänka en fattig människa ett par timmar till per dygn. Jag har bara 23 3/4 (kvarten jag snoozar på morgonen räknas inte).

Back in business

2010-08-28 21:59   0 Likes   9 Comments   0 Images

Share

Tjo på er alla Communister!

Som påpekats (Pippilotta med flera) har jag varit synnerligen frånvarande här. Det har dock tydligen inte hindrat mig från att bli kändis. Tydligen finns det en liten ruta om mig i senaste Friskispressen. Ja, jag är ju inte förvånad med tanke på att de kontaktade mig men i ärlighetens namn hade jag helt glömt bort det. Nu har jag inte fått möjlighet att läsa den ännu så jag hoppas att det bara står positiva saker. Annars har jag gjort bort mig som uppmärksammar den.

I alla fall, jag har varit på en lång semester den senaste månaden utan mycket till dator- eller träningskontakt. Eller ja, det beror på hur man räknar. Jag började semestern den sista juli med att vara två veckor uppe i och omkring Sarek och i huvudsak vandra men även fiska och kajaka lite. Så där var jag ju inte direkt stillasittande.

Det var en riktigt kul grej för de jag vandrade med hade jag aldrig träffat förut. Jag hade hela våren planerat att åka upp i fjällen och vandra (förutom ett litet tag då jag planerade att åka upp till fjällen och springa, men det var innan mina ben säckade ihop - återkommer till dem) utan att göra några närmare planer. När så sommaren gjorde sitt intåg hade jag inte några närmare planer då heller och inte heller någon kompis att vandra med. Så, vad göra? Jag har träffat så mycket nya vänner genom Communityn men folket här är mestadels statsmänniskor har jag fått känslan av så var lite otrogen och genom Utsidan hittade jag tre andra friluftsvänner/galningar att vandra Sarek med. Två av dem tre, Erik och Caroline, träffade jag på en middag två veckor innan och den tredje, Sara, träffade jag på Centralstationen en 20 minuter innan tåget gick. Och, mot all förmodan, det är inte bara Communister som är härliga människor; vi hade verkligen det helt underbart uppe bland högfjällen.

Väl tillbaka i civilisationen den 15 dröjde det inte längre än 24 timmar innan jag hade mitt efterlängtade möte med en ortoped på Idrottskliniken. Och han trodde, precis som jag misstänkt de senaste månaderna, att jag drabbats av Chronic Compartment Syndrome. Så nu väntar jag på tryckmätning på St Görans om kanske en månad eller så. Sen lutar det väl åt en operation. Men, men, det är bara att vänta och se.

Ytterligare ett halvt dygn senare var det iväg igen till Arlanda och vidare till min moster Kristin i Florida. Hennes man dog i slutet på juli och vi hade en jättefin ceremoni till havs där vi spred askan nedåt Florida Keys. Sen för att förrena det ledsamma och sorgliga med lite glädje fortsatte vi med några dagars semester ned till Key West och tillbaka igen till hennes hem bortåt West Palm Beach. Kan inte säga att det blev mycket motionerat under den veckan i Florida. Har nog aldrig suttit så mycket stilla en hel vecka faktiskt. Men så blir det när det är 30-35 grader utomhus och en fruktansvärd hög luftfuktighet.

I onsdags kom jag tillbaka till gamla Svedala igen och för att inte ligga på latsidan så började jag jobba mindre än 24 timmar senare. Så på min semester så kan jag räkna med ca 4 dagar hemma totalt på närapå en månad.

Puuu, ja, det var min semester. Så nu har jag varit ifrån Friskis i exakt en månad (styrketräning och ett Core-pass som jag inte har något minne av den 28:e juli) och det känns verkligen som det är dags att återvända. I morgon söndag blir det säkerligen någon typ av träning. Har jag tur är VilseGris frisk från sin tyska förkylning och vill träna med mig, annars ska jag nog hitta på något riktigt jobbigt själva också.

Nu tror jag vi är tillbaka i nutid igen. Och härmed anser jag nu min blogg återstartad.

I wanna get high

2010-06-15 00:40   0 Likes   1 Comment   0 Images

Share

Hög puls alltså. Höhöhö!

Var på det bästa spinningpasset någonsin (fram till den 22 augusti då M_B ska ha sitt första då) idag. Jag och Sofia gästade Jurek på Hornstull. Efter att första ha cyklat från Kista kom jag fram en halvtimme för tidigt så jag passade på att köra 15 minuter styrketräning. Självfallet valde jag armhävningar (modell byffe - dock ej Kippling) för klättringen och benpress för att jag idiot.

Jag vet ju att Maria_Becker har snackat om att Jurek brukar köra Queen men det visste inte mitt undermedvetna som fick en grym kick när We will rock you drog igång uppvärmningen som visade sig enbart bestå av Queenlåtar.

Det var trevligt. Eller snarare FUCKING AWESOME! Jag var uppe i 80% av maxpuls innan uppvärmningen var över (då har jag ändå ställt min maxpuls på ca 5-10 slag över min verkliga maxpuls för jag är för enveten att sänka den) Fy, fan, jag kunde bara inte hålla mig. Det var som orgasm på en spinningcykel. Ursäkta språket.

Sen under första blocket fick vi 6-8 minuter för oss själva och jag drog upp i 3:an och stannade där. Så lång tid i stående tror jag inte jag fått tidigare och det var precis vad jag behövde. Jag har aldrig kommit över 180 i puls under spinning men nu träffade dunka-dunkamaskinen i bröstet 179. Och det var alltså under första blocket. Det bådade gott. Det bådade rekord.

Och i andra blocket så var näst sista låten runt 7 minuter och när Jurek dirigerade alla upp och ner så sa jag i helvete heller och dundrade igenom väggen stående i 3:an med rödglödgade fötter klistrade mot pedalerna! Krossade det gamla rekordet med 2 slag och landade på 182. Och nu hade jag fått mersmak (eller var det blodsmak...). Sista låten på 4 minuter var min. Jurek spelade den men jag ägde den. Etthundraåttiofem djävla slag blev det!!!

Jag räknar med applåder vid det här laget så jag bockar och går av scenen.

PS Låt mig bara säga så här. Att cykla Västerbron hem på min utarmat uranåbäke till cykel var annat än roligt.

Någon som ska springa parloppet?

2010-06-12 20:45   0 Likes   6 Comments   1 Image

Share

Bara undrar. Funderar på om man ska ta sig dit och heja och picknicka även om det inte alls blir lika välorganiserat som när DanielW styrde upp det hela.

(Och vad är väl en picknick utan en superhjälte)

Attached images