Varför göra det enkelt när man kan göra det svårt?

Tjo på er alla Communister!

Som påpekats (Pippilotta med flera) har jag varit synnerligen frånvarande här. Det har dock tydligen inte hindrat mig från att bli kändis. Tydligen finns det en liten ruta om mig i senaste Friskispressen. Ja, jag är ju inte förvånad med tanke på att de kontaktade mig men i ärlighetens namn hade jag helt glömt bort det. Nu har jag inte fått möjlighet att läsa den ännu så jag hoppas att det bara står positiva saker. Annars har jag gjort bort mig som uppmärksammar den.

I alla fall, jag har varit på en lång semester den senaste månaden utan mycket till dator- eller träningskontakt. Eller ja, det beror på hur man räknar. Jag började semestern den sista juli med att vara två veckor uppe i och omkring Sarek och i huvudsak vandra men även fiska och kajaka lite. Så där var jag ju inte direkt stillasittande.

Det var en riktigt kul grej för de jag vandrade med hade jag aldrig träffat förut. Jag hade hela våren planerat att åka upp i fjällen och vandra (förutom ett litet tag då jag planerade att åka upp till fjällen och springa, men det var innan mina ben säckade ihop - återkommer till dem) utan att göra några närmare planer. När så sommaren gjorde sitt intåg hade jag inte några närmare planer då heller och inte heller någon kompis att vandra med. Så, vad göra? Jag har träffat så mycket nya vänner genom Communityn men folket här är mestadels statsmänniskor har jag fått känslan av så var lite otrogen och genom Utsidan hittade jag tre andra friluftsvänner/galningar att vandra Sarek med. Två av dem tre, Erik och Caroline, träffade jag på en middag två veckor innan och den tredje, Sara, träffade jag på Centralstationen en 20 minuter innan tåget gick. Och, mot all förmodan, det är inte bara Communister som är härliga människor; vi hade verkligen det helt underbart uppe bland högfjällen.

Väl tillbaka i civilisationen den 15 dröjde det inte längre än 24 timmar innan jag hade mitt efterlängtade möte med en ortoped på Idrottskliniken. Och han trodde, precis som jag misstänkt de senaste månaderna, att jag drabbats av Chronic Compartment Syndrome. Så nu väntar jag på tryckmätning på St Görans om kanske en månad eller så. Sen lutar det väl åt en operation. Men, men, det är bara att vänta och se.

Ytterligare ett halvt dygn senare var det iväg igen till Arlanda och vidare till min moster Kristin i Florida. Hennes man dog i slutet på juli och vi hade en jättefin ceremoni till havs där vi spred askan nedåt Florida Keys. Sen för att förrena det ledsamma och sorgliga med lite glädje fortsatte vi med några dagars semester ned till Key West och tillbaka igen till hennes hem bortåt West Palm Beach. Kan inte säga att det blev mycket motionerat under den veckan i Florida. Har nog aldrig suttit så mycket stilla en hel vecka faktiskt. Men så blir det när det är 30-35 grader utomhus och en fruktansvärd hög luftfuktighet.

I onsdags kom jag tillbaka till gamla Svedala igen och för att inte ligga på latsidan så började jag jobba mindre än 24 timmar senare. Så på min semester så kan jag räkna med ca 4 dagar hemma totalt på närapå en månad.

Puuu, ja, det var min semester. Så nu har jag varit ifrån Friskis i exakt en månad (styrketräning och ett Core-pass som jag inte har något minne av den 28:e juli) och det känns verkligen som det är dags att återvända. I morgon söndag blir det säkerligen någon typ av träning. Har jag tur är VilseGris frisk från sin tyska förkylning och vill träna med mig, annars ska jag nog hitta på något riktigt jobbigt själva också.

Nu tror jag vi är tillbaka i nutid igen. Och härmed anser jag nu min blogg återstartad.