Recension av träningsböcker för konditionsidrottare

2010-04-18 22:37   0 Likes   6 kommentarer   0 Images

Del

Nu i vår har jag läst träningsböcker mätt i kilogram så jag tänkte att det kunde vara dags med några recensioner. Generellt kan jag säga att alla böcker jag har läst har haft sina kvalitéer och det viktigaste är nog inte vilken bok man skaffar sig utan att att man skaffar sig en över huvud taget. 

Jag har hållit på med löpning nu i bortåt 15 år tror jag och det är först nu detta året som jag har fått förståelsen för att jag tränat helt fel hittills! Jag tror absolut att alla som har högre mål än att bara ta sig runt ett milspår, utan istället göra det under en viss tid (oavsätt vilken) eller springa en längre sträcka, kan tjäna på att läsa en bok om träningslära.

För er som tänker köra Stockholm Marathon är det ju för sent att lägga upp en träningsplan från noll men tror ändå det kan vara värdefullt för att få ut maximalt vad kroppen klarar av utan att skada sig (och för att ta hand om kroppen om den väl skadar sig). För alla som har mål som ligger längre fram i tiden, Vansbrosimmingen, Lidingöloppet eller kanske Vasaloppet 2011 så skulle jag vilja säga att ni har hur mycket som helst att vinna (i både resultat och i färre skador) på att skaffa en bra träningsbok.

Så över till de tre böckerna jag läst:

Uthållighetsträning – en bok för bättre resultat, Camilla Porsman Reimhult
Den här boken är inte den tjockaste som finns men den är ändå späckfull med bra information. Har ett riktigt bra stycke om till exempel mjölksyratröskeln (eller trötthetsämneströskeln som hon argumenterar för att kalla den). Vad som är kul med boken är att det finns många citat med från den kända svenska eliten som Charlotte Kalla och Mustafa Mohamed.
Finns också ett avslutande bra kapitel om kläder vilket inte är så förvånande med tanke på att varenda bild i boken har Craft-plagg i sig.
Betyg: 80% av maxpuls!

Stora konditionsboken, Jonas Gustrin
Den här boken var det ett bra tag sen jag lästa nu och jag har lånat ut den till VilseGris så jag borde nog inte säga för mycket (minnet är kort men dåligt). Men i alla fall en heltäckande bok på svenska. Kan klart rekommenderas. Ganska likvärdig boken av Porsman Reimhult efter vad jag kommer ihåg men har känslan av att jag fick ut mera av den boken.
Betyg: 70% av maxpuls!

Endurance Training, Jon Ackland
Den här boken vänder sig till den seriösa av uthållighetsidrottare. Men då de flesta andra böcker pratar om löpning och nämner cykling och skidåkning i förbifarten så väljer australiensaren Jon Ackland att lägga lika stort tryck på löpning, cykling, triathlon, multisport och rodd men skippar av förklarliga skäl skidåkning helt.
Medan de andra böckerna pratar om olika typer av pass som ska ingå i ett träningsupplägg så går Ackland för det första djupare in på dessa delar men framför allt ger han jättebra exempel på träningsupplägg och förklarar på ett föredömligt sätt varför det ser ut som det gör. Om det är en träningsplan för en säsong man ska göra så är det här boken att skaffa! Ingen annan bok kommer i närheten.
Det enda negativa med boken är att Ackland är helt borta när det kommer till matematik. Han skriver till exempel om hur viktigt det är med att beräkna pulsintervaller men misslyckas kapitalt att skriva upp formlerna för att göra det. Om du har en läggning för matematik själv så inser du hur man ska göra men om matte känns svårt och du bara läser vad han skriver rakt av så kan det lätt bli fel.
Betyg: 95% av maxpuls!

Avslutningsvis kan jag bara säga köp en bok och en helt ny värld av medvetande om träningen kommer öppna sig. Själv ser jag grymt mycket fram emot nästa säsong så jag kan lägga upp en träningsplan efter böckerna i allmänhet och Endurance Training i synnerhet.

Gästjoggare

2010-04-18 21:55   0 Likes   8 kommentarer   0 Images

Del

Tänkte bara göra lite reklam för att Anders Szalkai kommer vara gästjoggare nästa tisdag (den 27:e) när Friskisjoggingen utgår från Ringen. Han kommer drilla löpteknik (stonehenge?) och sen kl 20.00 kommer han snacka om träning och tävling. Det går absolut att komma på enbart föreläsningen om man inte kan följa med ut och jogga.

Perfekta motivationshöjare för alla löpare som börjat leta sig fram ur sina iden nu och säkerligen bra sakar han lär ut till alla med marathonambitioner för året.

Så jag hoppas alla ni som var joggade förra tisdagen utan mig (hmpf!) kommer då igen. Jag tänker absolut vara där!

Vem hänger med?

Att inspirera

2010-04-18 16:48   0 Likes   11 kommentarer   0 Images

Del

Nu slår jag väl in öppna dörrar genom att skriva om att inspirera i en Community full av jympaledare men låt ändå slå upp de där dörrarna på vid gavel.

I torsdags när jag var ute och sprang med Friskis så körde vi en massa intervaller. En av de sista intervallerna var upp mot en staty långt upp på en backe i en park (ja, jag har dåligt minne, jag vet varken vilken staty, vilken park eller vilken ö!). Jag råkar vara grymt stark i backar och just denna dag var min kropp turboladdad av energi så den här gången var jag först upp till bronsklumpen. Otroligt härlig känsla att springa upp för trapporna där och komma först. Mycket Rocky över det! Men, lustigt nog, så var det bara hälften av glädjen som kom av att komma först. Resten kom av att få heja på alla andra som kämpade upp för trapporna bakom mig. "Kom igen nu! Hela vägen upp! Du fixar det! Inte långt kvar! Sista intervallen! No pain, no gain!". Varje gång jag ropade nått till någon så såg jag riktigt hur det spratt till i benen på dem och de fick extra energi. Att se detta var underbart! Att sen avsluta med några High Fives med de andra löparna så är lyckan total!

Jag skriver mycket om mina utmaningar och om snabbt jag springer etc. I Jante-Sverige så kan jag förstå att det kan ses som att förhäva sig själv men det är verkligen inte tanken. Mitt hopp har istället varit att inspirera så när jag läste om hur Strösslet gett sig ut på sin längsta löptur någonsin (26,8 fantastiska kilometrar) så skiner jag upp i ett leende. Det är ju exakt detta jag är ute efter; att få folk bli inspirerade och att utmana sig själv, att inte tro att några hinder är är oöverstigliga! För att citera Maria_Becker: Impossible is Nothing!

Jag tycker verkligen det är fantastisk kul att få ge denna inspiration och att få se människor ge lite extra när det träffar just dem. Att också få vara med och se dem förbättras är hur kul som helst.

Just därför har jag funderat ett tag nu på om jag borde falla för grupptrycket och också bli ledare i Friskis. Är övertygad om att jag skulle fixa det fysisk och är också ganska säker på att jag skulle göra ett bra jobb som Jogging- eller JoggCrossledare. Frågan är bara om jag vill (den hypotetiska frågan om Friskis vill ha mig eller ej ställer jag inte utan den för Friskis svara på om det väl blir aktuellt). Och här är jag i valet och kvalet. Är övertygad om att jag skulle tycka det var kul och jag är övertygad om att jag skulle få roligt i Friskisledarnas gemenskap. Men... och här kommer mennet, vill jag verkligen ha ett till måste i vardagen? Vill jag verkligen att mina löpturer med Friskis ska gå ifrån mental avkoppling och fysisk utmattning till mentalt test (hitta bra banor genom stan, leda löpskolning, hålla koll på att det blir en lagom hastighet, se till att ingen sackar efter, etc). Det är ju visserligen inget mot ni ledare som har pass som är koreograferade in på sekunden men ändå. Vill jag det?

Glykogenurkramning

2010-04-17 20:48   0 Likes   45 kommentarer   0 Images

Del

Åh, Herre Rune Larsson, vilken pers!

idag var det dags för långpass. Och inte vilket långpass som helst utan det längsta jag sprungit sen Maran 2002. Hade bestämt mig för att springa i tre timmar och det blev det också sånär som på en ynka minut. Under dessa tre timmar han ca 3,8 mil passera under mina ömma tassar.

Började med en 15 km vända runt Brunnsviken men innan jag kunde fortsätta med nästa vända var jag tvungen att ta en vända hem igen för att byta skor. Jag hade kört första vändan med mina gamla dojor och de höll bokstavligt talat på att falla i bitar. Framsidan av hälen hade liksom lossnat och hängde löst så den vid stegnedsättning vek sig dubbelt under den biten av hälen som satt kvar. Ytterst irriterande!

Men efter skobyte, tröjbyte och lite energiintag bestående av en bit sylta och en mun yoghurt var det dags för nästa mil. Nu började det göra ont och det fortsatte göra ont under de resterande 2,2 milen.

För er som inte sprungit över 1,5-2 mil kan jag nämna att sådana pass är HELT annorlunda än kortare. Det är liksom inte samma sport! När man på kortare pass kämpar mot mjölksyra, dunkande hjärta och hyperventilering så finns inte de problemen på långpassen. På långpassen håller man en såpass låg intensitet att man aldrig är i närheten av mjölksyratröskeln och både pulsen och andningen hålls på respektabla nivåer.

Nä, på långpassen är det istället ett kämpande mot krampande, ömma och stumma ben som man vridit varenda glykogenmolekyl (kolhydrater lagrade i musklerna) ur flera gånger om. I kroppen har vi bara bortåt 1500 kcal glykogen i musklerna och rimligtvis är inte mer än hälften av det i benen. Och med tanke på att man förbränner sisådär 10 kcal per kilogram kroppsvikt och km (så för mig som väger 75 kg så förbränner jag ca 750 kcal när jag springer en mil) så inser man att glykogenet kan man inte köra uteslutande på i flera mil. Bortåt sisådär 1,5 mil så börjar man känna att glykogendepåerna i benen börjar ta slut (detta är den beryktade väggen). Då gäller det att få i sig ny energi och att genom många långa långsamma pass ha anpassat kroppen till att förbränna fett istället för glykogen.

Kan säga att det gör ont att pressa kroppen igenom ett sådant här pass. Men jag är jäkla stolt över att jag hade den mentala styrkan att göra det. Och planen är väl att göra det 1-2 gånger till innan Lidingö Ultra 50k den 8 maj. Förutom det blir det väl lite kortare pass i högre intensitet och en del intervaller också för att pressa upp hastigheten. Men jag måste säga att under dagens pass så höll jag faktiskt den hastighet som jag behöver för att fixa Ultran på de 4 timmarna som mitt mål är. Gäller ju att orka hålla det i ytterligare 1,2 mil (över Lidingös backar!) men det skulle kunna gå.

Pretty please!

Två månader skägglös!

2010-04-16 00:10   0 Likes   8 kommentarer   0 Images

Del

Som ni kanske kommer ihåg så tvingade communityslumpen mig att raka av allt mitt skägg och behålla det så i minst 2 månader. De två månaderna har nu gått.

De började ovant och kallt. En skidtur slutade med att jag inte kände hakan och började prata sluddrigt. Kändes precis som tandläkarbedövning. Men nu när vintern tagit slut så saknar jag inte värmen. Dock kan jag sakna att dra mig i skägget när jag tänker... Jo, jag vet att det är en stereotyp, men det är ganska rogivande att ha något att pilla på.

Funderade på om jag skulle låta Communityslumpen bestämma vad som skulle hända de nästkommande två månaderna men för att slippa höra EarUlf tjata om skepparkrans så låter jag bli. Istället har jag bestämt mig att gå tillbaka till skägg. Eller, ja, inte helskägg som jag provade i vintras (kindskägget är helt för blekt och glest för mig) men ett sånt där lite lagom burr runt munnen som jag hade i höstas. Även om det har varit kul att se ut som en pojkspoling nu i två månader tänker jag återgå till att bli man igen.

Nu har jag en viktig presentation för 500 R&D-muppar på jobbet den 22:a då jag inte vill se halvskabbig ut men sen, den 23, då jäklar ska jag börja locka ut de små liven.

Recension av Garmin FR60 pulsklocka med fotpod

2010-04-15 23:28   0 Likes   21 kommentarer   0 Images

Del

Nu har det varit så mycket snack om pulsklockor här så istället för att om och om igen kommentera vad jag tycker om min pulsklocka så skriver jag en recension istället.

Jag köpte för ett par månaders sedan en Garmin FR60 inklusive fotpod. Nu är ju inte Garmin ett renodlat pulsklockeföretag utan har sin bas bland GPS:er och den här klockan har inte GPS så helt givet att välja Garmin var det inte. Vad som egentligen gjorde Garmin till mitt enda val är att det är det enda märka jag känner till som stödjer att ladda upp pulsdata till Mac. Polar stödjer det inte och inte heller Suunto, tyvärr. Så har ni Mac, köp en Garmin!

Sen varför valde jag då en med fotpod istället för GPS. Jo, jag har haft GPS i mobilen ett tag nu och tycker att det har varit smärtsamt segt för den att hitta satelliter. Och när man är inne i stan (och husväggar skymmer stora delar av himlen) tar det längre tid, den hittar färre satelliter och noggranheten blir sämre. Och att använda den för att registrera hastigheten på inne på löpband är ju ytterst meningslöst då den inte får någon sattelitkontakt alls plus att man ju inte rör sig! Så därför valde jag en fotpod. Med fotpodden så får du en noggrannhet på 98% (95% innan du hunnit kalibrera den). När jag sprang Premiärmilen så visade den att jag sprungit 10,15 km vilket då är ju 1,5 % fel. Helt tillräckligt!

Garmin Connect, online-sidan dit alla ens resultat laddas är riktigt bra. Har inget direkt att klaga på där.

Så jag skulle vilja säga att den här klockan är en riktig hit!... men... jo, det finns ett men, bara när den fungerar. Efter att ha använt den nu i ett par månader så har jag upptäckt vissa problem som dyker upp lite då och då.

För det första så har vi fotpodden. Den har ett fästa så att man kan sätta den på skosnörena men den är också i samma form som Nike+ vilket gör att den lätt går ner i skon. Tyvärr har det visat sig att detta inte är en lyckad lösning. För det första är sändaren en aning för svag så det händer att den tappar kontakten lite då och då när signalen ska gå genom foten och skon. Detta har flera andra på nätet också rapporterat. Sen så kan det också, om fotpodden sitter i skon, bli så att den plötsligt registrerar en sjuhelvetes sprungen sträcka (typ ett par mil). Detta står det om på Garmins hemsida och de rekommenderar någon droppe olja på batteripolerna har jag för mig. Problemet var något med kondens tror jag. Men sätter man fotpodden på skosnörena så har jag inte haft något av dessa problem.

Sen om vi fortsätter till pulsbandet. När man precis sätter på sig det så har jag under den senaste veckorna haft problem med felmätningar. Den börjar helt enkelt att registrera en helt för hög puls. I går hoppade den upp till 200 och låg runt det i ett par minuter innan den dök till det rätta värdet på runt 120. Antagligen har det något att göra med glappkontakt innan man hunnit bli tillräckligt svettig, men det löses inte direkt med saliv så jag är lite osäker.

Ytterligare så har vi själva överföringen av data til Garmin Connect. Riktig smidigt är det (men det var många steg i installationen)! Så fort klockan kommer inom 5 meter från datorn med instoppad USB-sticka som mottagare så förs alla tränade pass automagiskt över til Garmin Connecthemsidan och ligger där reda för att tittas på utan att man behöver göra ett smack. Dock är det så att det verkar vara någon typ av bugg med USB-stickan eller programmet som gör att det inte fungerar efter att datorn kommer upp från viloläge. För att det ska fungera igen så måste man ta ut och stoppa i USB-stickan. Ibland måste man då också gå in på telefonen och tvinga den att skicka datan.

Så summa summarum: Garmin FR60 är en grym pulsklocka när den fungerar!

Utmaningar

2010-04-13 22:48   0 Likes   13 kommentarer   0 Images

Del

Just nu håller jag på och springer för glatta livet inför Lidingö Ultra 50K den 8 maj. Men jag har redan insett att jag kommer klara det loppet. Frågan är bara på vilken tid. Kommer jag fixa det under de 4 timmarna som är mitt mål? Men jag är inte så jättemycket för utmaningar som man kan klara mer eller mindre bra. Eller snarare, jag blir glad bara jag kommer imål, oavsett tid. Så just nu sitter jag och våndas över vad min nästa utmaning ska bli.

Alltså, ni kommer tro (inse) att jag är galen.

Den första utmaningen jag funderar över, och funderat över sen i julas är att köra Kalmar Triathlon. Där börjar man med att simma 3,8 km, springer upp ur vattnet och fortsätter på cykel 18 mil för att avsluta med att kubba en 4,2 mil. Det hela tar väl i runda slängar 12-15 timmar. Kan ju nämna att jag aldrig kört triathlon. Men under vintern har jag kört spinning med detta som mål. Har också börjat simma och träna crawl med Triathlontankar i bakhuvudet. Detta kan behövas med tanke på att jag aldrig cyklat landsvägscykel (eller tempocykel) och är glad om jag fixar att crawla 50 meter utan att filtrera halva bassängen mellan stämbanden.

Sen nästa utmaning, som jag egentligen inte har funderat mycket närmare på fast som inte är mindre lockande för det, är att börja med multisport. Då snackar vi typ mountainbike, löpning och kajak - allt tillsammans med ett orienteringsmoment. Nån exakt tävling har jag inte funderat på där. Grejen där är att jag har suttit i en kajak. Men man kan ju alltid lära sig. Mountainbike har jag inte cyklat mer än på asfaltsvägar vilket inte räknas.

Sen den sista utmaningen som jag börjat tänka på den senaste veckan är att kombinera min passion för löpning med min passion för fjällen. Jag har vandrat på Kungsleden ett antal gånger men när man vandrar kommer man inte mycket mer än 10 mil per vecka så att vandra hela Kungsleden på 45 mil är ju inte riktigt att tänka på. Men tänk då att springa Kungsleden... Då skulle man ju komma fram så mycket snabbare... ja, jag är galen... Springer man så borde man kunna fixa två dagsvandringsmarcher per dag. I varannan av STFs stugor har de proviant så planerar man rätt så behöver man inte ha någon mat med sig alls. Och med deras täcken så räcker det att ha med sig ett reselakan á 150 g istället för tung sovsäck. Plockade faktiskt fram allt jag skulle behöva för en sådan nätt tur på 45 mil och det handlar om att bära ca 3,5 kg inklusive ryggsäck. Det jobbiga är ju att man ska springa med de där 3,5 kilogrammen typ 3 mil per dag i terräng som normalt, utan pauser,  tar 3-4 timmar per mil att gå. Med två vilodagar per vecka borde man fixa det på ca 3 veckor.  Det skulle kunna gå om jag bara tränar liiite till...

Fram tills för ett par veckor sedan var jag inställd på triathlon men jag vet inte om jag skulle fastna för att cykla landsväg och ska man köpa en tempocykel ny så måste man pröjsa typ 15000 spänn och det har jag inte mycket lust till. Tänk om jag sen bestämmer mig för att fortsätta med multisport då måste jag köpa en Mountainbike också! Och att köpa två cyklar är minst lika smärtsamt som att behöva välja mellan racer och mountainbike!

Gaaa, jag kan inte bestämma mig! Jag vågar inte! Hade jag varit modig nog hade jag kört en Dice Man men det vågar jag inte heller. Måste gå och grunna på det här ett tag nu.

Backar + Bloggjogg + Backar

2010-04-13 00:12   0 Likes   9 kommentarer   0 Images

Del

Igår var jag ute på ett härligt pass med VilseGris bland backarna bakom KTH. Herrejössenes vilka djävliga backar! Tanken var att springa så till den milda grad så att horoskop med innehållet "Du kommer spendera måndagen i fosterställning" skulle stämma. Men likt alla andra horoskop så stämde inte den här heller. Hade knappt någon träningsvärk alls i morse. Börjar nog verkligen anpassa mig till jobbigare pass nu.

Så idag på väg från väckelsemöte med jobbet på Ericsson Globe så tänkte jag ge mig ut på ett långt och lätt löppass från Kungsholmen. Men när tunnelbanan stannade på Sveavägen, vilket är närmaste F&S till KTH, och stod länge med öppna dörrar kunde jag inte motstå frestelsen att göra om gårdagens bravader. Pressade mig riktigt hårt i backarna; igen med fosterställning i målbilden. Kan varmt rekommendera den rundan åt masochister. Mjölksyran sprutade och svetten likaså.

Efter en 40-minuterstur var det dags att dra mig bort åt Rålambshovsparken. Eller ja, efter 35 minuter hade det varit dags, nu var det bara att klistra på fartränderna på tajtsen och kubba istället. I parken kl 19.30 var det nämligen TV-inspelning av TV4:s Sverige Springer tillsammans med Petra Månström från SVD:s Marathonblog som jag med nöje har läst lite då och då.

Klart trevligt att träffa lite andra bloggjoggare men löpning blev det inte så mycket av. Mest lite lunkande fram och tillbaka framför kameran. Men vad gör väl det när man har 40 minuter backar i baken. Det hela är lite komiskt med tanke på att jag inte ens äger en TV. Så om någon ser mig lunka förbi i programmet så får ni säga till.

Efteråt tog jag sällskap med två andra bloggjoggare tillbaka till Sveavägen. Efter att ha lämnat dem så kunde jag inte låta bli att känna att jag hade lite krafter kvar. Att säga att det spritte i benen vore väl att ta i men det ryckte åtminstone lite i höger lilltå så för att försäkra mig om fosterställningen bestämde jag mig för att avsluta såsom jag började, med backar. Den här gången blev det intervaller uppför backen till Observatorielunden bakom Handelshögskolan. Den backen sög! Och den sög 4 gånger!

Nu ska jag gå och lägga mig förvissad om att jag inte kommer komma upp ur sängen i morgon bitti.

Sent ska syndaren vakna

2010-04-05 23:07   0 Likes   11 kommentarer   0 Images

Del

I söndags fick jag ett brutalt uppvaknande av att springa Premiärmilen - jag hade inte alls den uthållighet som jag trodde jag hade. Och med tanke på att jag ska springa 5 mil den 8 maj så kändes det att det var dags för bot och bättring.

Så den här veckan har jag ägnat åt att dra upp längden på mina löppass - och det rejält. Tidigare i år jag har väl inte kört mer än 11-12 km och Premiärmilen var det längsta i konstant hastighet (de andra var intervaller med F&S Joggingen).

Ett varningens ord först bara, så som jag har rampat upp milen är inget jag rekommenderar. Genom att göra det riskerar jag överträning och om jag har riktigt otur att skada mig. Men jag har tränat mycket annat förutom löpning de senaste månaderna så jag litar på att min kropp klarar av belastningen i och med att jag nu drar ner på annan träning. Men det är ett vågspel och en kalkylerad risk.

I alla fall, i måndags bar det av på min, för i år, längsta runda på 16 km runt Brunnsviken. Körde på i ganska modest tempo och höll en puls på 150 slag (20 slag under vad jag höll på Premiärmilen). Härligt var det och det var absolut en ny känsla att springa så långt. Man märker klart att det efter sisådär 14-15 km börjar kännas i benen.

Sen i fredags var det dags igen, nu nere i Skåne. Igen blev det det längsta passet för året med 20 km. Kändes jättebra det med - igen med en medelpuls på 150 slag/minut. Kändes lite mer i benen men inte så farligt. Fick absolut mersmak för långa träningsessioner. Så nu idag så bidde det åter igen det längsta passet för säsongen men en härlig 3-milare fram och tillbaka mellan Lund och Bjärred.

De första 1,5 milen höll jag återigen en medelpuls på 150 och det kändes så grymt bra så jag bestämde mig för att börja pressa på vägen hem. Så 1,5 - 2 mil bidde det 155 i puls och sen ytterligare 8,5 km innan nedvarvningen körde jag i 160 och jösses vad det kändes i benen då!

Jag hörde för länge sedan ett citat av Haile Gebrselassie där han sa att när han tränade så gick att ut och sprang tills han var trött - sen började han träningen. Så gjorde jag idag och WOW vilken känsla! Och wow vilken träningsvärk!

I morgon blir det vila (eller snarare klättring, men det räknar jag som vila, åtminstone för benen) och på onsdag får vi se. Kanske blir det spinning, kanske blir det löpning igen!

Den här veckan ska jag väl försöka öka hastigheten lite på långa sträckor och sen bortåt helgen eller antagligen nästa vecka ska jag prova mig på en 4-milare tror jag. Längtar redan!

Premiären på milen avklarad

2010-03-28 14:42   0 Likes   12 kommentarer   1 Image

Del

Jag vågade, jag vågade, jag vågade! Jag vågade gå ut i 4 minuters tempo! Så höll min satsning då? Pfff! Inte för fem öre! Kom in på 43:50 vilket ju inte är någon dålig tid alls men det är ju långt ifrån de 40 minutrarna jag hade fått om min plan gått i lås.

Egentligen var mitt lopp ett skolboksexempel på hur man inte ska springa ett lopp. Jag gick ut för hårt var för varje kilometer tvungen att sänka hastigheten. Nedan är en genomgång över genomsnittsfarten på varje kilometer:

km min/km puls
1 -  3:59 -  160
2 -  3:58 -  171
3 -  4:19 -  171
4 -  4:16 -  171
5 -  4:27 -  171
6 -  4:23 -  171
7 -  4:27 -  171
8 -  4:43 -  169
9 -  4:33 -  170
10- 4:08 -  170

Hade jag istället hållit en hastighet av låt säga 4:15 - 4:20 min/km då hade jag nog lyckats hålla den istället och kommit in på runt 42 minuter - alltså två minuter snabbare. Nedan är min puls och hastighetskurva:

Tittar man på närmare på den grafen så ser man att jag lyckades hålla en riktigt jämn pulskurva trots varierande hastighet. Att hastigheten varierar så mycket är beror till stor grad på backar under loppet vilket ju är helt naturligt.

Men jag gjorde en kalkylerad risk (om än kanske en aning underskattad), och jag var fullt medveten om risken att inte orka hålla uppe takten. Så jag ångrar inte planen, det var värt risken. Vad som var bra i alla fall var att nu fick jag ett kvitto på vilken puls (170 slag/min) som jag kan hålla i 45 minuter. Denna kunskap kommer komma till bra användning under min träning och under kommande lopp.

Men bortsett från den tekniska analysen, hur kändes loppet? Jobbigt! Efter ca 2 km började jag få ont i skenbenen. Har haft problem där de senaste veckorna så det var inte oväntat. Jag försökte avhjälpa det genom att springa lite på framfötterna men det orkade jag bara korta sträckor. Det blev i alla fall inte helt fruktansvärt som det har varit någon gång tidigare men ganska ont gjorde det. Sen tog låren en hel del stryk också men det jobbigast var det nog för konditionen i allmänhet. Jag är helt enkelt inte van vid att hålla en så hög hastighet och puls så länge.

Kul var det i alla fall. Träffade också på Torkel, Filur och även Bengt från F&S Joggingen. Nu ska jag bara slappa. Kanske ta mig hem till en kompis och fortsätta en filmfestival som pågått under hela helgen. Årets första lopp är avklarat och nu är det återhämtning som gäller.

Attached images