Wroooom!

Ni skulle ha sett mig i morse! Jag måste ha slagit hastighetsrekord - jisses vilken skillnad att cykla på en välsmord, uppoljad, välpumpad hoj med "raka" hjul. Bäst av allt var att den växlade när jag växlade, och inte tre minuter senare när man hunnit glömma att man växlade och nästan tappar balansen av det där hugget som blir när växeln äntligen går i.

Fick några förmaningar av ekorrögonen innan jag rullade iväg. Han konstaterade att "Du cyklar mycket va?" Ja, jo det blir ju några mil i veckan, så efter denna säsong "måste jag byta lager fram". Jag är inte helt säker på vad det betyder, men jag lovade att titta förbli med den i höst. Efter denna revolution är hans ord min lag.

Brände till och med förbli en Giro’di Italia-snubbe! Moahaha! 

Blåst av ett par bruna?

Nu så! Min trogna cykel ska äntligen få den vård och omsorg den förtjänar.

I morse lämnade jag in den hos cykelrepen. Den oljiga, ingrodda typen hade ersatts av en pigg och söt kille med ekorrögon. Efter att ha gått runt min lite sjaskiga DBS, tittat och hummat en stund kom domen: Nytt bakdäck, ny växelvajer och lite småfix à 1000 pix!

Vet inte vad jag hade väntat mig, men trodde nog inte att det skulle bli fyrsiffrigt. Men det gick inte att motstå de där ekorrögonen, så 1000 bagis it is.

Klar på lördag. Känns som om jag har gjort en god gärning. 

Snäll

I dag var både kroppen och huvudet rörande överens om att det var jobbigt. Inte en tillstymmelse till utomkroppsliga energikickar inte.

Först blev jag skitbesviken och lite arg. Men så tänkte jag; Är jag inte en hårt arbetande kvinna som flänger runt som en tätting för att få allt att gå ihop kanske? Är det inte lite okej att ta det lugnt och vara lite snäll mot sig själv ibland också?

Jo - det är det ta mig fan!

Drog ner på tempot, sket i tider, puls och tekniker och bara sprang. Kollade in i folks trädgårdar och njöt av blommande syréner. Blev så klart en helt fantastisk tur! Kändes helt ok till slut, glömmer bort ibland att jag är en riktig slowstarter.

Såg förresten en riktigt otäck cykelolycka igår när jag cyklade till jobbet. Två Tour de France-typer, en man och en kvinna, hade hakat i eller krockat med varandra. Han stod upp medan hon halvlåg på marken omringad av ambulanspersonal. Hennes arm var som en blodig köttmassa och hängde i en konstig vinkel. Stackarn.

Lutar åt busskort igen.

Tjocktv - en hälsofara

Skitväder! Bakslag är bara förnamnet.

Istället för trädgårdspyssel blev det tokröjning inomhus. Fasen vad det gror igen snabbt, på gräsen till Rent hus-läge. Som självutnämnd arbetsledare delade jag ut uppgifter till barnen och tog hand om dammsugandet själv. For runt som en furie, fick för mig att jag skulle möblera om lite. Men att flytta tv-apparater på egen hand är inte så smart, i synnerhet inte om man fortfarande stoltserar med en rejäl tjocktv. Plötsligt högg det till i ryggen och jag trodde att jag råkat ut för mitt livs första ryggskott!

Så farligt var det nu inte, efter lite skrik och stretch kunde jag röra mig igen. På eftermiddagen var det så pass bra att jag kunde gå på ett puls/medelpass på Friskis. Det gjorde susen! Undrar om inte ryggincidenten delvis berodde på att jag har slarvat med stretchningen på senare tid? Baksidan av låren och höftböjaren var rent smärtsamma att göra, är löjligt stel.

Ett varmt bad i ett renskrubbat badkar gör nog susen. 

 

 

Min kropp har ett eget liv

Jag har varit med om något skitskumt!

Min kropp verkar leva ett eget liv och den beter sig helt ologiskt.

Först vikten. Har inte ens vågat närma mig vågen efter förra helgens totalsvullande i Luleå. Men i morse när jag tvingade mig att ställa mig på den hade jag gått ner i vikt!? Vägde mig fyra gånger, vågen visade 65,5 fyra gånger. Strange.

Sedan kom det riktigt konstiga. Kände mig otroligt seg, nästan som om jag fortfarande sov när jag stack ut för att springa. Men när jag kom till den första hårda backen och tänkte "nu blir det jobbigt, nu vill jag sakta ner" så märkte jag, till min stora förvåning, hur min kropp ville öka tempot för att komma upp och liksom få det överstökat! Det var så märkligt! Det var inte längre jag som bestämde utan kroppen körde på utan mig! Som om hjärnan och kroppen inte hörde ihop eller hade kontakt med varandra. Har aldrig upplevt något liknande. Samma känsla återkom flera gånger. Är kroppen bättre än mitt huvud tror? Och är det sunt att prata om sin egen kropp i tredje person? 

Vad ska man kalla det: Frankenstein-löpning? Både härligt och lite läskigt var det.

Annars tänkte jag mycket, medan min kropp sprang, på alla som springer Göteborgsvarvet i dag. Hoppas allt går bra! Det ska bli kul att läsa hur det har gått för er.

Störningar i OS-laddningen

Japp - då var det official: Jag är besatt av att träna just nu!

Upptäckte att jag kommer att missa mitt skivstångspass på Friskis eftersom ungarna har avslutning på handbollen. Aahrrrg!

Tänkt er själva: En stunds ensamhet, pumpa järnet till ösig musik så att svetten rinner ELLER en handbollshall fylld till brädden med skräninga ungar, evighetslånga prisutdelningar, refererat i ett undermåligt högtalarsystem. Vad skulle ni välja?

Känns inte helt politiskt korrekt att bli förbannad på att familjen inkräktar på Min Träning. Det är ju inte som att jag ska vara med i OS.

Skulle vara OS För Mammor Med Felaktiga Prioriteringar möjligen... 

Fåfänga

Det här med att cykla till jobbet har sina sidor. Förutom att det ibland är rena skräckupplevelsen så ser man ju inte klok ut när man kommer fram! Alltså den frisyren man får efter att ha haft hjälmen på ett blött hår är inte att leka med. Platt uppe, konstig tilltryckt lugg och superfrissigt på sidorna. Kollegorna frågar försiktigt hur jag mår och säger du ser lite trött ut. När jag kollar i spegeln förstår jag vad de menar. Eftersom tårarna runnit i strida strömmar på vägen hit (antar att det beror på den enorma fartvinden) är ögonen röda och lite svullna och mascaran puts väck. Hur gör ni andra som är snygga och cyklar?

Multimaskin

Var på en pressgrej i morse och testade något som heter miCoach. Det var en telefon, mp3 och pulsmätare i ett! En riktig godbit för alla teknikfrälsta. Man spände på sig pulsmätare som vanligt så mätte telefonen/pulsmätaren ja – allt! Kaloriförbrukning, hastighet, antal kilometer you name it. Sedan kunde man tanka över all den informationen till sin dator och analysera! Sprang man för sakta hörde man en röst i hörlurarna som sa saker som "Keep up pace".

Först blev jag helt till mig! Jag har ju tänkt köpa en pulsmätare och det här var ju liksom THE Pulsmätare om ni förstår. Men så kröp det fram att den bara funkar på pc och jag har bara mac. Snopet, dessutom kostade den över 4000 spänn vilket känns lite saftigt. Nåväl - vad är en bal på slottet? Och hur sexigt är det egentligen att höra en datorröst uppmana en att "Increase the speed" just när finaste utsikten dyker upp längs joggningspåret och man bara måste sakta ner och njuta lite? Fast lite cool var den...

 

Björnfrossa!

Hemma igen efter en helg hos föräldrarna i Luleå. I deras ögon blir man ju aldrig riktigt vuxen. Det blev både en föräldra- och en naturkrock direkt när jag kom upp. Hade sett fram emot att återuppliva gamla minnen genom att springa slingan uppe på Mattisberget. Men det fick jag inte för pappa! Han riktigt tog i "Nej det kommer inte på fråga!" och lät som när jag var 14 och ville gå på disko i stan. Tydligen vimlar det av björn där nu för tiden. Bara för några dagar sedan hade den rivit ett lamm på Hägnan, som är ett friluftsmuseum i närheten. Dessutom var det för mycket snö kvar i skogen. 

Någon björn har jag verkligen inte lust att träffa, så det fick bli ett par löppass längs älven istället. Så himla fint! Storspoven drillade och jag njöt av att springa där det är så flack natur. Annat är det runt 5 km-spåret i Nyckelviken där backarna avlöser varandra. Det är skönt också, men man kan liksom tänka på tekniken och springa mer avslappnat när det bara är slätlöpning. Härligt.

Red islänning hos min kusin i går. Grymt kul! Vilka otroligt härliga hästar. Världens ös över stock och sten. Älskar att rida fort! Men vilken träningsvärk! Det märks att det var ett tag sedan... 

Tyvärr tror jag att jag har lagt på mig ett par kilo denna helg, trots att jag motionerat. Man gör inget annat än far runt och hälsar på folk och äter och fikar! I morgon gäller det att kavla upp ärmarna och hitta tillbaka till mina goda vanor igen.

Fröken Präktig ryter till

Varför upphör all känsla för trafikvett så fort man sätter sig på en cykel? Är det hjälmen som trycker så att viktiga hjärnfunktioner sätts ur spel? För något är det som händer. Sansade, ansvarstagande människor – många av dem sannolikt innehavare av körkort – kör helt plötsligt mot rött, prejar sina medtrafikanter ut i väggrenen och kör om trots möte.

Funderar på att köpa busskort den här månaden i alla fall, bara för att jag hatar alla idioter på cykel så mycket. Jag vill inte det. Jag vill gilla mina medmänniskor, eller i alla fall stå ut med dem. Men när jag måste cykla med dem hatar jag dem bara. Intensivt.

Allra värst är ni män 40+ i full cykelmundering, (vi pratar vadderade blöjliknande cykelbyxor och tajta små jackor i grälla färger, skor som klickar när man går med dem) - till er vill jag bara säga: Det här är inte Giro´d Italia – vi ska för fan bara komma hem. Helst i ett stycke.