viiva's Blog

Står på perrongen och inser att det är Tjejmilen idag, vilket jag helt har missat. Massor av fnittriga tjejer som är klädda i sina bästa löparkläder försöker bräcka varandra i vem som tränat minst och vem som har sämst kondition. ”Jag har inte sprungit milen EN ENDA gång i sommar!” ”Jag ska bara haka på Britta och FÖRSÖKA komma i mål!” är uttalanden som haglar genom luften.
Varför är vi kvinnor så dåliga på att tala om att vi faktiskt kan och att när vi försöker vårt bästa så är det faktiskt nog?
Själv känner jag en klump av ångest i magen. Hur går det med min löpträning? Jag vet att min kropp sagt ifrån efter en jobbig sommar och att träningen fått stå tillbaka. Dock har jag en liten djävel som sitter på min axel och säger att jag borde kunna bättre, borde ha bättre karaktär än så, visst är du lite gnällig..
Nu är det så att jag inte ens vill springa Tjejmilen. För mycket folk för mig. Jag trivs bäst i skogen för mig själv.
Ja, visst ja! I somras sprang jag faktiskt 16 km i min underbara skog, glömde visst det..
Nu sitter jag på tåget i propra kläder och förbereder mig för mötet jag ska på idag med mina fantastiska kolleger i Raid. Kommer att bli en kreativ och mycket trevlig helg.
Innerst inne kanske jag hellre skulle sitta med fjärilar i magen, i mina bästa löpartights för att sedan i en svettig, kämpande klunga ta mig runt i ett soligt Stockholm och sikta på att slå mitt eget rekord på milen. Eller?