Nickiz's Blog

En gång för några år sen, hade jag legat vaken en heel natt (och det var inte den första) och lyssnat på hur mina kära inneboende ägnar sig åt stönande stånkande och flåsande aktiviteter i rummet bredvid (tillsammans med en okänd tjej) medans jag försöker sova! Till slut bestämde jag mig för att fly fältet. Jag drog på mig träningskläderna, ryggsäck och högg en vattenflaska på väg ut och fort gick det. I ren aggression sprang jag ända hem till min pappa Skanstull - Nockeby utan vilopaus. Jag sprang för allt vad jag var värd och aggressionen höll i nästan ända fram ...sista biten tvingade jag mig själv och när jag plingade på pappas dörr kl 06.10 på morgoen öppnade en trött och väldigt förvirrad pappsing dörren o undra om nån hade dött. (jag! var väll inte långt därifrån) medans hans genomblöta svettiga dotter förklarade att hon behövde få äta frukost i lugn o ro med sin pappa för nu hade hon minsann fått nog. Men jag lovade dock mig själv att ALDRIG MER IGEN NÅÅÅGONSIN springa dit! Cykla går bra..springa gör man bara inte, o inte utan sömn o frukost.

Igår fick jag för mig att åter igen utmana mig själv och springa hem till pappsen.  Och vet ni vad?? Jag kom fram! Och när jag återigen suprise:ade pappsen (dock runt 14-tiden den här söndagen) så skaka han på huvvet och sa: Du är inte frisk Vicktoria....vad driver dig??

Jo...det är när man ligger på gränsen till vad man klarar av som man känner att man lever! Så är det..rätt och slätt...när du springer tills du ser dubbelt men ändå inte pressar den sista lilla gnuttan för du vet att du svimmar om du tar i ett ynka gram mer..Det är DÅ man känner att man lever!

Så från att ha hängt på gymmets crosstrainer till löpning på ca 1,5mil over a night ;)

Hur får man då sin far att förstå detta? Speciellt när senaste gången han ägnade sig åt någon form av  motion var han kanske 16år och spelade hockey. Hur han än försöker förstår han inte, man måste själv ha känt adrenalinkickarna, överlevnadsinstinkterna att klara sig fram och kämpandet för att veta vad som driver folk att snöra på sig träningsskorna och springa runt för nöjes skull. Och efter 45 år utan träning har man glömt hur det känns.

Jag blir nästan helt skakis av tanken på 45år utan träning, jag skulle sluta existera? eller gå sönder? eller något annat hemskt. Jag skulle må allt annat än bra kan jag iaf lova.