Daniels blogg

Det mentala spelet är väldigt viktigt i löpning. Jag tränar väldigt mycket själv just nu. Dessutom är det i princip samma väg varje gång, oavsett om det blir distans, tröskel, intervall osv. Finns inte så mycket att välja på här uppe, om man inte nöter landsväg förstås. Dock känns det inte så bra att utgöra en fara för trafiken på en Europaväg, eller snarare att jag själv utsätter mig för konstant fara på samma väg. Räcker med att renarna gör det.

Hur som helst så får jag ingen större variation i omgivningarna under mina turer, vilket kan bli lätt enformigt i längden. Många och långa raksträckor, där man ser ett par kilometer fram. Det är inte det roligaste direkt. Dessutom möter man ytterst sällan någon. Alla jag möter blir motivationshöjare. "Jag ska visa dem att jag kan springa snabbt!". Det spelar ingen roll om jag möter någon eller passerar någon, lite extra krut lägger jag i benen. Kanske tur att det är så få jag möter då, annars skulle jag köra syrapass varje gång :P

Igår märkte jag dock en väldigt stor skillnad i passet och den upplevda tröttheten. Skrev även om detta i tidigare inlägg. Jag var inte trött, trots att passet nästan gick i mitt tävlingstempo. Det var snacktempo, fast i tävlingsfart. Hmm. Finns två slutsatser att dra av detta. 1) jag måste höja målsättningen, eller/och 2) jag ska surra med allt och alla under hela halvmaran!

Det som hände igår var nämligen att jag blev distraherad under min löpning. Jag bara sprang, men tänkte på annat. Normalt så springer jag och tänker på hur, var, osv jag springer. Igår så sprang jag bara. Mentalt spel. Intressant.