kattiws's Blog

Inom loppet av ett par veckor har jag träffat två av varandra helt oberoende män i sina bästa år (dvs över 40) som har gått ner i vikt ganska dramatiskt.  Den ena tränar flitigt, den andra har på sin höjd hört talas om gym och motionerande.  Vad har de då gemensamt?  Jo, bägge två hade följt dietråden i boken "Ät fet mat - bli frisk och smal" av Lars-Erik Litsfeldt.  Vad jag förstår så går det ut på att HELT skippa kolhydrater (även frukt ska man tydligen akta sig för här) och bara äta protein och fett i vilka mängder man vill.  När jag hörde detta blev jag i tur och ordning

1. Imponerad (av viktminskningen)

2. Förvånad (av att höra om metoden)

3. Lätt äcklad (av tanken på att själv leva på kött, smör och grädde)

4. Nyfiken:

Går det verkligen att träna när man kör den här dieten?  Får hjärnan sitt nödvändiga bränsle? Hur blir det med fibrer, vitaminer, antioxidanter m.m.? Är det inte så att kött har värst klimatpåverkan av våra livsmedel? Blir det inte vansinnigt dyrt att köpa kopiösa mängder kött och fisk???

Båda mina vänner hävdar att de mår jättebra (vilket jag faktiskt kan se med blotta ögat) och ser inga nackdelar.  Det svåraste är tydligen att avstå från alkohol, och båda två hade mycket riktigt fuskat med ett glas vin till biffen någon gång.

Jag har ett förflutet som vegetarian, och har väldigt svårt att äta t.ex. majonnäs och grädde så det här är uppenbarligen ingenting för mig.  Jag försöker dock att (lite GI-inspirerat) äta mer linser och bönor (aja baja enligt Lars-Erik!) och inte så mycket ris (det mättar ju ändå inte) och socker.  Ungefär så långt är jag beredd att gå, i alla fall just nu.