ugly39's Blog

...ännu känner jag inte direkt någon träningsvärk, men kroppen känns definitivt "använd"! En härlig känsla! Dock känns det nog minst i partiet mellan höftbenen och revbenen, och med tanke på att det var coreträning jag körde igår, så känns det lite otippat.

Skrev ju häromdagen att jag funderat en del kring min träning på senaste tiden... En del av funderingarna rör det här med målsättningar. För första gången i mitt liv har jag inte något mål alls med min träning, i alla fall inget konkret och uttalat som att spela bra fotboll, fixa den där nya övningen i gympan eller springa göteborgsvarvet. Efter att ha hört Kropp och själs avsnitt från den 19 maj blev temat ännu mer aktuellt.

Med i studion var en PT och en professor på någon idrottshögskola, eller vad det var. I alla fall så pratade PTn vitt och brett länge om hur oerhört viktigt det är att man har ett mål med sin träning. Själv hinner jag tänka ojdå, det är väl bäst att man fixar till nåt. Kanske skulle gå ner lite i vikt, testa att väga 55 kg någon gång i livet? Sen får professorn, som jag uppfattar som något till åren kommen, prata lite om sin egen träning. Han tränar något varje dag, har han inte gjort något tidigare på dagen får det bli några armhävningar innan läggdags. Och han gör detta utan att ha något som helst mål med sin träning. Hans teori går ut på att har kommit så långt att man vill träna bara för att man mår bra av det så behöver man inte ha något mål med sin träning. Man tränar på bara av gamal vana, ungefär, kan inte tänka sig att inte träna.

Oj, vad jag kände igen mig i det! Idrott och träning har varit en del av mitt liv oavbrutet sedan jag var 4 år gamal. Att inte träna känns liksom inte aktuellt. Jag mår ju så bra av det, både fysiskt och psykiskt, och det är kul! Skulle jag sluta skulle man ju få skaffa sig en annan hobby =)

En annan positiv bit av att inte ha något mål, är att man slipper bli stressad och frustrerad när man blir skadad. Kämpade länge i vintras mot stresskänslor eftersom jag inte kunde träna som jag ville inför göteborgsvarvet. Det mådde jag INTE bra av, och det var INTE kul. Helt motsatt mot de känslor som träningen ska ge! När foten gick sönder i måndags däremot, så började jag redan när jag linkade hem fundera på hur jag kunde anpassa träningen den närmaste tiden efter dessa nya förutsättningar. När jag talade om för min syster att foten kapsejsat igen sa hon något i stil med, jaha, så nu är du sur då. Hade jag haft sikte på en löptävling hade jag garanterad varit sur och frustrerad, men nu känns det knappt som om det gör något. Det finns så mycket olika träningsformer att det alltid finns något man kan göra! Är målet bara att må bra så finns det inga hinder och inga planer som sätter stopp, för just det - ATT MÅ BRA!

Sen fattar jag ju att folk är olika, men för mig just nu passar detta alldeles utmärkt! För mig, som har varit så mycket skadad de senaste åren, skapar fasta planer och konkreta målsättningar snarare stress än glädje och motivation. Och då blir det ju fel!