Varför göra det enkelt när man kan göra det svårt?

Så där nu var det avklarat för andra gången. Lyckades ragga upp en kompis, Pontus, bortåt 9-snåret i går kväll. Den killen är om något ännu galnare än jag. Han hade nämligen åkt sträckan för Vikingarännet i går också. Bara så där för skojs skull och han bestämde sig bara så där för att göra om det!

Dan började klockan 5 på morgonen med en arg väckarklocka och buss till Uppsala där vi köpte våra nummerlappar för 600 spänn stycket (priset för att vara sent ute) och var väl ute på isen kl 8:42.

Spände på mig mina nya skridskor och så gav vi oss av. Som vanligt får jag alltid svinont i svanken den första timmen när jag åker skidor eller inlines och så även här. Som tur är domnar ryggen efter ett tag.

Vad jag direkt märkte var att min teknik var bra mycket bättre än förra året vilket ju var första gången jag någonsin stått på ett par långfärdskridskor. Kan nog säkerligen tacka Friskis Inlineskurs som jag gick i sommar och ett antal landsvägsmil för det. Kunde trycka ifrån bra mycket bättre och ta mycket färre skär än tidigare.

Pontus med en aning mer skridskoerfarenhet än jag men utan inlinesmilen i kroppen fick trampa på med bra mycket fler skär. Och det gick ju bra i början men bortåt tre timmar så kom den beryktade väggen och gav en käftsmäll eller snarare yttersida-lårsmäll. Men med lite choklad i magen och genom att lägga sig i min rygg så fortsatte vi i en riktigt bra hastighet.

När jag tränade inför Lidingö Ultra förra året (som jag ju aldrig sprang p.g.a. benen) så räknade jag med att springa loppet på 4 timmar blankt och ligga på en puls runt 151-152. När jag åkte Vikingarännet förra året så tog det mig 6,5 h så den här gången räknade jag med ca 5,5 - 6 h jag bestämde mig för att ligga mellan 145-150 i puls den här gången. Men med den bättre tekniken så bara flög vi fram. Så vi kom faktiskt i mål på fullt respektabla 4:15.

Om man tittar på min pulskurva så ser man att den är rejält hackig och med en medelpuls på 141. Det är ju klart inte det mest effektiva sättet för kroppen i allmänhet men mycket av hackigheten tror jag jag fick pga att det blir så mycket enklare att ligga i rygg på någon istället för att dra själv. Kände att pulsen direkt dök 10-15 slag varje gång jag la mig i Pontus rygg för att sen stiga igen när det var min tur att dra. Har aldrig legat i klunga på cykel men börjar absolut fatta grejen.

Som en minneslapp till mig själv inför nästa år kan jag säga att jag frös om lilla magen min. Så nästa år Tomas, ta på dig en längre tröja! Kanske till och med en som är lite vindtät på fronten.

Summerat kan jag i alla fall säga att jag är grymt stolt över vår insats. Tänk er att jag den här gången åkte två timmar och en kvart snabbare än förra året. Det är vad lite teknik betyder. Funderar på om 3:45 är nåbart nästa år kanske.

Om man ska jämföra den i ansträngning med något så blir det ungefär som ett långspinningpass (räknat i använd energi). Värre var det inte. Men nu är det i alla fall dags att vårda en seriöst öm svank med lite Roqueford och Brie framför hemmabion. Bra söndag...