Varvet 2013

2013-05-19 19:35   0 Likes   2 kommentarer   0 Images

Del

Igår gick Göteborgsvarvet av stapeln och för mig var det tredje gången jag stog på startlinjen. Det lär inte vara en överraskning för någon vid det här laget att vädret var den stora snackisen innan och efter årets lopp. Med all rätt. Vilken dag det var.

Har vänt och vridit på mitt lopp utan att riktigt komma fram till något. Det är svårt att veta om jag är nöjd eller missnöjd. Just nu känner jag mig mest besviken, trött och lite stolt.

Innan jag börjar från början med mina upplevelser tänkte jag bara dela med mig några av de saker jag läst på jogg.se, det är skönt att man inte varit ensam i sina upplevelser och tankar. De flesta verkar summera loppet som segt, plågsamt, dålig tid med rätt bra placering, mycket sämre tid än förväntat och långt mycket sämre än pers, en kamp för att överleva, ödmjuk över att ens komma i mål, en vägg av värme, svimfärdig, gräsligt m.m. Inte en enda beskriver en skön upplevle utöver det fantastiska stöd publiken och funktionärerna bjöd på. Dom var guld värda igår.

Min egen resa började för ett bra tag sedan, jag har svettas, kämpat och plågat mig igenom intervaller lika mycket som jag njutit av sköna långpass och den glädje jag känner när jag tar på mig löparskorna. Jag har laddat för gårdagen länge och jag är i mitt livs bästa form. Senaste månaden har jag gjort PB på både milen (49:40) och 5 km (23:06) och båda har varit med mersmak. Jag har haft som målsättning att hålla 5:15 på varvet, ett tempo jag vet att jag behärskar och har testat flera gånger på distanser kring milen. 

Men så var det detta men vädret. Jag har ju följt rapporter under veckan och insett att det skulle bli tufft. Därför har jag varit noga med att dricka ordentligt (men inte överdrivet) och druckit resorb på kvällarna. Jag har också varit noggrann med maten för att ha bästa möjliga förutsättningar att hantera loppet. 

På fredag satte vi oss i bilen efter jobbet och körde mot Göteborg. Jag var både taggad och lite nervös och det var skönt att komma hem till Caroline och Petter där även mamma och pappa befann sig. Det blev mycket snack om loppet eftersom både mamma, Caroline och Petter skulle springa. På lördag morgon laddade vi med en rejäl frukost innan vi begav oss ner på stan. Mitt mission var att köpa ett par solglasögon att springa i eftersom solen gassade på rejält. Jag gick runt i shorts och linne och svettades rejält. Redan då var jag väldigt orolig för hur det skulle gå att springa. Vi åt även lunch på stan och sedan åkte vi till lägenheten och bytte om.

Promenaden ner till startområdet var också en svettig upplevelse och trots att jag fyllde på med vatten under hela dagen tycktes det inte hjälpa. Jag var lika törstig ändå. När vi kom ner till slottsskogen gick jag på toa en sista gång och sedan begav jag mig till startgrupp 11. Det var olidligt varmt till och med att stå och vänta på starten så jag försökte hålla mig i skuggan. Redan då var jag törstig. När starten gick var jag ändå rätt taggad men pappas sista ord till mig ekade i huvudet ”lova att bryta om det inte känns bra”. Jag sprang de första 2 km i 5:33 tempo (tror jag) för att försöka komma in i loppet och se hur kroppen reagerade på värmen. Inte så bra visade det sig. Det var tokjobbigt och jag tänkte mest på att jag ville ha vatten och grämde mig över att jag valt att springa utan vätskebälte. Törstig visade sig vara ett återkommande tema under loppet.

Jag försökte ändå trycka på lite grann efter säldammsbacken men det var dött lopp. Slit för ingenting. Jag kastade tankarna på en bra tid åt sidan och började istället fundera på när jag skulle bryta. Hade i det läget noll förhoppningar om att ta mig runt. Det var 28 grader varmt och kvavt som bara den. Svetten rann och trots att jag drack och hällde vatten över mig kyldes jag inte ner alls. När jag tog mig över älvsborgsbron blåste det i alla fall lite och jag kunde för stunden inbilla mig att det kändes bättre. Jag bet ihop och fortsatte kämpa. Vid 8 km fullständigt öppnade himmeln sig, jag har aldrig varit med om något liknande. Regnet och haglet vräkte ner och det blåste som bara den. På några få sekunder var alla totalt dygnsura (ironiskt nog hade jag och en annan buffat lite på varandra för att båda ta oss under en av alla duschar precis innan, vi bara skrattade och konstaterade att vi visst blev blöta ändå). Det samlades mängder av vatten på gatan och jag var inte den enda med totalt dyngsura skor efter regnskuren. Det klafsade i skorna för varje steg och helt plötsligt vägde varje sko ett halvkilo extra. Exakt vad jag behövde. Regnet och åskan friskade upp i ungefär en minut, sedan var det lika varmt och kvavt igen. Dock har jag nog regnet att tacka för att jag klarade mig, även om det inte kändes så måste det ju kylt ner mig. Även detta var extremt märkligt, mitt linne och mina shorts var dyngsura from 8 km enda in i mål, men trots att detta borde kylt ner mig var det som att mitt kokande huvud inte hade någon kontakt med resten av kroppen. Efter 11 km fick jag en liiten nytändning och tänkte ”tar jag sista milen på 54 klarar jag mig under 1:50”. Det var första gången jag vågade tro att jag skulle genomföra det. Nytändingen varade ungefär 2 km, sen gav jag upp dom tankarna. Jag var knappt andfådd och benen var rätt fräscha men det var liksom på något vis omöjligt att ta sig framåt. Det var som att jag inte bestämde över min kropp.

Efter götaälvbron började jag åter igen få upp hoppet om att lösa den omänskliga uppgiften. På något vis rundade jag götaplatsen och fortsatte framåt. När det var 2 km kvar hade jag dagens värsta känsla. Jag trodde inte benen skulle bära mig längre och det svartnade för ögonen. Någon åskådare åt popcorn och lukten fick det att vända sig i magen på mig men på något sätt klarade jag mig utan att spy. Jag plågade mig framåt över sista bron och där stod Erik med några vänner. Dom ropade att jag såg fräsch ut men dom såg nog inte tårarna som pressades fram under glasögonen (som för övrigt var min räddning igår, både mot sol, regn, och som ett sätt att skärma av allt annat). Lite senare fick jag även påhejningar av Natasha och några till och jag försökte bara fokusera på att ta mig i mål. När jag väl var över mållinjen visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Efter sprayningar av 3-4 olika funktionärer raglade jag framåt och såg till min förvåning mamma på läktaren som ropade på mig (hon startade ju efter mig så jag förstod att hon hade brutit), vi utbytte några ord och hon uppmanade mig att prata med sjukvårdspersonalen. Hela jag skakade och visste varken in eller ut. En jättesnäll dam hjälpte mig, gav mig av sin sportdryck och påkallade uppmärksamhet hos en funktionär. Jag fick mer att dricka samtidigt som jag åt kanske 3-4 bitar druvsocker och äntligen kände jag mig bättre. Jag lämnade tillbaka chipet, fick min medalj och kexchoklad som jag knappt minns att jag fick i mig, det gick nog på under en minut.

Tillslut tog jag mig till mamma och pappa och fick hjälp att byta till torra kläder (var fortfarande plaskblöt) och torra strumpor. Mina fötter har nog aldrig varit så äckliga, helt vita, skrynkliga och blöta efter att ha spenderat senaste en och en halv timmen i genomblöta skor.

Tiden då? Det blev faktiskt ett PB trots allt men gårdagen var en kamp mot vädret snarare än klockan. 1:57:39 tog jag mig runt på men det är inget jag vill skryta med. Det handlade om att ta sig runt mer än något annat, och det är sjukt ändå att det gick snabbare än förra året. Jag upplevde aldrig att jag sprang snabbt utan mer att jag rörde mig framåt…

Idag har jag mått värdelöst dåligt, jag har ont precis överallt och jag mår illa hela tiden. Men ändå smider jag planer på nya lopp och revansch. Jag är stolt över mig själv att jag krigade mig igenom varvet men någon bra löpupplevelse var det minsann inte. Jag hade förbrett mig mentalt på att kriga men det var mot trötthet, mjölksyra och stumma ben, inte värme, regn, åska, hagel, sol och kvav luft. Men jag gjorde det!

49:40 på milen!

2013-04-22 20:11   0 Likes   1 kommentar   0 Images

Del

I torsdags var det dags för mig att göra ett ärligt försök att fixa milen på under 50 minuter. Jag har haft det som mål ett tag och den största anledningen till att jag inte gjort det är nog för att jag helt enkelt varit för dålig på att försöka. Jag har svårt att ge mig ut med ambitionen att springa en "rekordmil" utan jag sparar gärna det till tävling. Problemet är väl att jag tävlat på en mil två gånger i livet. Ja, man förstår ju själv att det inte är ett framgångsrecept..

Passet skulle i alla fall bli mitt första snabbdistanspass sedan Hallarydsloppet, sedan dess har det blivit en hel del intervaller (riktigt kul att märka att det går lättare och lättare att trycka på) och även några långpass. Vi har en timme friskvård i veckan på jobbet och jag hade pratat lite innan om att försöka testa att göra under 50. Så snacket började gå på förmiddagen och vi var tre stycken som skulle ta oss an uppgiften (jag och två rätt duktiga killar som skulle "hjälpa mig"). Det var skönt att ha dom med faktiskt!

Jag började ställa in mig på att plåga mig och att det inte skulle bli någon lugn resa, men jag var taggad och glad. Jag såg verkligen framför mig att jag stoppade klockan och den stod på 49:50 eller något sånt. Det var skönt att jag verkligen trodde på mig själv.

Vi gav oss iväg och det kändes rätt bra. Första kilometern ut ur stan var lite hackig med tanke på trafiken och den blev inte bättre än 5:15. Menmen, långt kvar. Sedan turades Calle och Peter om att dra och jag hängde mest bara med. Det var inte så tufft till en början trots att vi höll tempon mellan 4:50 och 4:55.. Det var skönt när man var "tillbaka på noll" efter ett par kilometer och inte behövde tänka på att den första hade gått segt. 

Nu kommer jag till skillnaden mellan om jag hade gjort det här själv eller som det blev nu. I det läget hade jag nöjt mig med att hålla ett tempo precis under 5:00 för att hushålla så myket som möjligt till sista kilometrarna. Jag vet att jag kan göra bra tider på slutet om jag har "vittring" och då glömmer jag allt annat och bara kör. Men nu sprang vi på i samma tempo och det var kanske egentligen lite för jobbigt. Efter 6 km sa båda dom andra att dom kände sig slitna och kanske inte skulle orka hjälpa mig hela vägen. Då kände jag bara "skämtar ni?! ni måste!" .. Men dom sa att dom skulle dra ett par kilometer till i alla fall. Problemet var att så fort dom hade ställt in sig på att inte köra hela milen ökade dom lite och då blev det istället så att jag inte riktigt orkade haka på. Jag släppte ett par meter och sen sprang jag liksom en bit bakom hela vägen. Någon stans efter 7 km kände jag bara "nej nu lägger jag mig ner och dör".. Jag var SÅ trött i benen (det ska tilläggas att jag hade kört ett rätt tufft träningspass dagen innan) och jag hade dessutom dåligt med energi (kan förklara mer om detta sen..) 

Jag bestämde mig för att bita i alla fall och snart var det bara två kilometer kvar. Då gav jag faktiskt upp lite. Vi hade vänt efter 5 kilometer och på vägen tillbaka var det motvind. Riktigt mycket motvind. Det var vråltufft. Jag tyckte jag tryckte på så mycket jag orkade och ändå kändes det inte som att jag kom framåt. Jag bestämde mig för att ta 100 meter i taget. Och mest tänkte jag "jaja det spelar ingen roll om jag slutar nu, det är ändå en bra tid på 8 km".. Sen tickade metrarna på (på något magiskt vis) och helt plötsligt var det bara en kilometer kvar (åttonde kilometern gick dock på 5:08 så det var en rejäl temposänkning och inte tvärt om).. Jag kollade på klockan och såg att det bara skulle krävas 5:05 på sista för att fixa det och då tänkte jag bara "nej nu jävlar". Jag har inte kämpat i 9 kilometer för att helt plötsligt ge upp. 

Motvinden höll dock på att ta ut sin rätt, jag slet som ett djur men inget hände. Då bestämde jag mig för att vända om och springa åt andra hållet (i det här läget hade jag ingen tanke på mina springkompisar utan alla tankar kretsade runt mitt rekord) och helt plötskigt gick det VÄLDIGT mycekt lättare. Lite slit var det ju såklart men ganska snart stod det 10,0 och 49:40 på klockan. SÅ JÄVLA GÖTT!!

Allmän utvärdering: Vädret var en stor nackdel, det blåste verkligen mycket. Och det var ju inte rakt framifrån/bakifrån heller utan tog tag i en från sidan så man kände alltid av det. Det var skönt att ha sällskap också, jag behövde inte tänka så mycket. Dock brukar jag springa med negativ split, dvs fortare andra halvan, och det passar mig betydligt bättre. Så nästa gång kommer jag gå ut med tanke om att öka istället för att trycka på från början. Sist men inte minst, förra veckan körde jag en detox och åt helt annan (och betydligt mer kalorisnål) mat än vanligt och energin var inte på topp. Det kändes att man körde med tomma depåer. Det var också EXTREMT lärorikt att vara så trött som jag var efter 7 km. Jag trodde jag skulle stupa men nu vet jag att jag klarar att pressa mig trots att jag har den känslan!

Jag har alla förhoppningar om att kunna putsa av ett par minuter på tiden under årets gång. Jag känner mig i väldigt bra form just nu! Längtar efter mitt nästa försök men det blir inget sådant innan Göteborgsvarvet i alla fall!

Hallarydsloppet 2013

2013-04-01 20:51   0 Likes   1 kommentar   0 Images

Del

Idag var det dags för Hallarydsloppet, något jag laddat för i ca 5 dagar (sedan jag anmälde mig, med andra ord..) Just nu ligger mitt fokus på Göteborgsvarvet men jag tyckte ändå det skulle vara kul att få ett lopp i kroppen och kolla formen lite. Jag anmälde mig i klassen 9.8 km (som senare ändrades till 9 km pga ändrad bana).

I alla fall, jag var riktigt taggad på att springa och göra en bra tid (under 5 min/km) men igår när jag vaknade hände det som inte fick hända. Jag hade jätteont i halsen, var tung i huvudet, hela kroppen värkte och jag blev anfådd av att gå i trapporna. Jag började nästan gråta. Stora delar av gårdagen spenderades utomhus i solen och klockan sju parkerade jag mig på soffan med alvedon, massa vatten, glass, whisky och massa vänner-avsnitt. Jag hade inga riktiga förhoppningar om att kunna springa men jag gick och la mig tidigt och innan dess satte jag klockan på laddning och la fram kläder. Jag tror ju på tankens kraft så jag ville inte ställa in mig på att inte kunna springa. 

När jag vaknade i morse mådde jag mycket bättre, halsen gjorde inte ont och febern verkade vara borta. Men jag var ändå hängig och visste inte hur jag skulle göra. Efter mycket velade bestämde vi oss för att köra till Älmhult så fick jag bestämma mig på plats. Det var jättekonstigt att sitta i bilen och inte veta om jag skulle försöka tagga till eller inte. Halvvägs dit bestämde jag mig för att springa. Jag började fundera lite på hur jag skulle lägga upp loppet men det var jättesvårt. Jag hade liksom ingen aning om hur kroppen skulle kännas.

På plats hämtade jag nummerlappen, gick på toa och värmde upp lite med Amanda som också skulle springa. Jag hade fortfarande inte bestämt mig för någon taktik mer än att "testa och se". 

När starten gick (11:00) så gav jag mig bara iväg och försökte inte tänka på vad det stod på klockan. Jag försökte känna på kroppen och jag tyckte den verkade okej. Jag var ändå förvånad över att första kilometern kändes så kort och den gick på 5:15. Det kändes bra eftersom det är det tempot jag tänkt försöka hålla på Varvet. Benen var pigga eftersom jag vilat några dagar och andra kilometern kändes också kort, 5:13. Solen sken och det var en fantastisk dag att springa. Det var lagom mycket folk, alltid ryggar att gå på men aldrig trångt. Då bestämde jag mig för att våga trycka på och se hur det skulle kännas. Jag sprang om den tjejen jag sprungit bakom och tog sikte på två andra tjejer. Den tredje kilometern gick på 4:55 och det var en positiv överraskning. Nästa gick på 5:05 och kändes också bra. Jag var i det läget inställd på att inte göra ett sämre snittempo än 5:15 så jag ville mest testa hur det skulle kännas med ett lite högre tempo. Dessutom hade jag kollat banprofilen och visste att det skulle komma tuffa backar efter 4 km. Efter 4 km var det en liten drickastation där jag tog en mugg vatten. Samtidigt började en rätt jobbig backe (i detta skedet av loppet var det grus, det var bara första + de tre sista som var asfalt) och det gick tugnt att komma upp. Tempot sänkes rätt rejält och jag blev orolig att jag "gjort mitt". Jag var osäker på om jag var trött pga sjukdomen eller bara allmänt trött som man blir när man springer ;)

Sedan gick det lite upp och ner hela tiden (backarna alltså) men den femte kilometern gick på 5:20. Nästa kommer jag knappt ihåg men jag fick tillbaka lite krafter och gjorde 5:04. Någonstans här insåg jag också att ingen sprang om mig längre, det var bara jag som sprang om folk. Det var häftigt att inse att jag kommit ikapp folk jag sett ganska långt framför mig innan, och att jag även sprang om dom. Här kom vi även ut på asfalten igen och först kändes det jättebra tills jag upptäckte att det var långt ifrån platt. Det gick verkligen upp och ner, långa sega uppförsbackar och sen återhämtning i nedförsbackarna. Jag fortsatte springa om löpare och tog sikte på en i lila tröja som var närmst framför mig (men ändå rätt långt bort). Ibland tyckte jag att jag närmade mig lite men sen vände det lika fort. Jag gjorde en kilometer på 5:00 och då kände jag bara "nu är det två kilometer kvar, blir jag sjuk så är det nog redan försent"... Jag tyckte fortfarande att backarna var döden men jag visste att den sista var avverkad efter 7.5 och efter det skulle det vara nedför/platt. Ändå orkade jag inte göra en bättre tid än 5:02. När det var en kilometer kvar fick jag nya krafter och sprang ikapp han i lila tröja, vilket chockade mig själv väldigt mycket. Han hade liksom varit långt borta! En annan grej som verkligen stärke mig under loppet var att jag märkte att de jag sprang om flåsade mer än vad jag gjorde, då kände jag mig jättepigg!! Sista kilometern gick på 4:32 och sen var jag i mål!

Efteråt kändes det lite bitterljuvt... Jag är inte missnöjd med 45:37 på 9 km men jag vågade inte pressa mig själv på det sättet jag hade velat.. Jag visste inte om den tröttheten jag kände i mitten av loppet var pga backarna eller sjukdomen och nu i efterhand vet jag ju att det inte var sjukdomen.. Jag tycker jag känner mig frisk nu i alla fall men jag får se imorgon.. 

Slutsats? Jag är nöjd med årets första lopp men man vill ju ha den där superkänslan. Jag har inte tillräckligt med rutin än för att veta hur hårt jag vågar pressa mig men det kommer väl! Med tanke på att jag inte visste om jag skulle kunna springa i morse är det ju ett bra facit. Och loppet var jätteroligt, nu är jag sugen på att göra MYCKET bättre tider, jag tyckte inte jag pressade mig själv speciellt hårt och det är ju jättekul att känna att det finns mer i kroppen :)

Allmänt om loppet: Jag tyckte det var riktigt bra fixat, speciellt med tanke på att Hallaryd är ett pytteställe utanför Älmhult! Det var bra skyltat osv, två vätskestationer och funktionärer längst vägen. Nästa gång kanske jag vill prova halvmaran!

Dessutom kom jag faktiskt 12:a i min klass! Hurra!! (av 49)