Logo

Log ind

Log in automatically next time

or

Forgotten the password?  ·  Create account

danielfrilans Link Blog

ManDaniel Becker, 47År, Vaxholm, Sverige

Riotrun

Löpning, sim, yoga och massa ultra i terrängen

Pepp inför våren: Vertex finaletapp 27-43 km

AddthisDel   FeedRSS feed  

27-43,4 km

Efter ett något virrigt stop på ca 15 min vid fäbodvallen i Nordbottnen 500 m ö.h. Hade jag lyckats trycka in mig en halvtallrik pastasallad, dryck av olika sorter och en rad bullar och annat kul. Såg några bekanta ansikten från tidigare, hejade lite och byte några ord i all hast.

Hade stämplat påväg in i kontrollen så det var bara att sken iväg över ängarna mot som arrangörerna säger.

"Från Nordbottnen tornar Ottfjället upp sig och inger respekt inför
den fortsatta färden, som börjar längs en lättsprungen stig genom
skog och spångad myrmark. Vid Skårråns mynning påbörjas
klättringen upp mot Ottfjället. Den första kilometern tillryggaläggs
drygt 200 höjdmeter på en smal stig, innan leden planar ut något
och blir mer löparvänlig. Detta avsnitt har av ett flertal tidigare års
deltagare beskrivits i likhet med "väggen - där det är omöjligt att
springa ett enda steg".

Nåväl, jag sprang över älven där Theo badade friskt något tidigare. Jag började ana vilken stigning som väntade. Nästa kommande sju km kom att innebära åttahunda höjdmeter att besegra. Det gick sakta uppför, blev plötsligt ikapp sprungen av en man med sin hund som draghjälp. Jag hejade friskt och önskade lycka till. Han kontrade med formuleringar. Nu är vi snart i mål. Vilket jag kände mig lite skeptisk till. Hur som helst var humöret på topp och benen bar mig trots den enorma lutningen. Ärligt talat har jag aldrig bestigt berg i denna fart och denna lutning någon gång i dessa former. Men vackert var det, så det ristade i själen.

Förtio minuter senare och fyrahundra meter senare nådde jag trädgränsen och utsikten förändrades markant. Att kika ner mot Ottsjö var magiskt. Att siktet inställt på 35 km kontrollen, men den syntes inte till. Började skymta fler och fler hjortron och vad gott de läskade min torra strupe.

Skylten för 32 km dök upp och även ryggen på en bekant löpare. Pär O som legat före mig ända från start verkade mattas en aning. Jag kände vinden kyla ner mig uppe på fjället, jag langade på min vindjackan och drack lite mera och gnetade på över de sylvassa klippblocken som avlöste varandra. Tankar for till min utmaning förra året och lidingöloppet som i jämnförelse kändes som ett lungt milpass på plant underlag, till skillnad från denna fjällterräng med vatten, lera och sten och åter sten. Började oxå bli rikigt less på vattensmaken.

Jag mattades och undrade om jag inte borde skymta kontrollen men meter efter meter gick allt saktare och blicken på klockan blev mer frekvent. Och plötsligt var jag ikapp Per som jag manade på och passerade, lite stärkt av avancerande ökade jag takten och började äntligen höra lite tal och flera ryggar som var på väg upp till sista kontrollen.

"Ottfjället bjuder på såväl fin som teknisk högfjällslöpning över mossor, bäckraviner och höglänt blocklandskap. Vi följer de gamla ledkryssen längs slingrande, omväxlande lättsprungna och mycket tekniska, steniga stigar, och rundar en högt belägen tjärn innan vi når fram till banans fjärde kontrollpunkt, Ottfjällets vindskydd och drickastationen vid 35 km."

Jag masade mig upp och tryckte in sportidentpinnen. Svepte tre glass cola, tryckte in lite chips och annat ätbart. Vinkade adjö och tog rygg på tre manliga löpare som lämnat stationen någon minut före.

Tankarna var lite mosiga och rationaliteten fanns knappt men tanken på att gå i mål och njuta av mera mat och bastu var påtaglig. Jag kände en viss lättnad att ha några att ta rygg på och vet att mindre än en mil återstod.

Stigen gick svagt uppför mellan bergen lite upp och ner växlade hela tiden. Men snart hade jag nåt högsta punkten på dagens utmaning.

Från vindskyddet fortsätter klättringen längs fjällsidan ytterligare 1,4 km innan banans högsta punkt, 1 160 m ö.h., i passet mellan Väster- och Östertoppen, nås. Vi möts av en storslagen utsikt över bland annat de mäktiga massiven Lunndörren och Anaris innan vi fortsätter färden längs Ottfjällets sydsida, ner mot målet. De sista kilometrarna fram till målet erbjuder teknisk men fin löpning på såväl kalfjäll och spångad myrmark som grusväg och elljusspår.

De sista kilometrarna är till en början mycket tekniska. Vi följer ledkryssen på kalfjället och når fram till en smal, slingrande stig, som tidvis går på hala spänger genom myrmark, tidvis slingrar sig över stenblock och rötter.

Med siktet inställt på att plocka klungan på tre löpare började jag smida lite planer vid ca 38 km, böjer sig gruppen ner i spåret för en teknisk paus eller liknande och stigen som bär neråt, ger mig chans att gå om och med en tempoväxling gör att jag formidabelt flyger fram. Som en varg med blogvittring börjar jag känna igen landskapet från gårdagens rekongnosering. Jag hoppar och flyger vidare över leden som stundtals bjuder på brädlöpning som hjälper att missa de grotigaste tjärren.

Jag skymtar en löpare bakom som verkar sparat kraft och stövlar på, jag svara med en tempoökning och vips hör jag röster vid vägen som avlöser fjällstigen och 39 markeringen ser jag i ögonvrån. Luften är varm av eftermiddagssolen och svetten dryper ut med armarna under vindjackan. Jag håller mig på benen över den sista knixen innan en grusväg tar över och det skarpt nerför. Några vänliga supporters hejar friskt vid den lilla bron.

Jag ser två manliga löpare strax framför som håller ett lägre tempo än mitt tjurrus. Jag ökar till nästan blankt 4:30 tempo och benen känns konstiga, men de gillar tempoförändringen och jag jag flyger fram förbi duon som jag morsar på. Vill bara att det skall ta slut men ändå inte. Glädjen känner jag starkt och njuter av utsikten nerför vålådalen. Skylten 41 skymtar till och vips ser jag ytterliggare en duo lunka nerför. Jag plockar de oxå och vinkar glatt och viker förbi vägbommen vid marapasseringen. Nu återstår mindre än två kilometer men nu går det trögare. Så fort grusvägen vänder uppåt, vill inte benen springa på, men jag tar några mentalknep till hjälp och i lätt jogg rör jag mig framåt.

Ovantligt folktomt så nära målet, blir jag uppskämd av tanken att bli omsprungen och jag sneglar bakåt men det är tomt och när elljusspåret viker av förbi fotbollsplanen och uppåt är det enbart några hundrameter kvar kniper jag ihop och lufsar uppför och känner mig lite lungare när ingen bakom syns till. Lite ljud hörs och solskiner på mig. Jag ser målet och hör musiken. Pia står laddad med kamera och ser efter Pär men ser enbart mig och hurrar rop och applåder och en speaker som vrålar ut mitt namn, gör mig glad. Äntligen. ÄNTLIGEN.

43,4 km fjällterräng är besegrad och jag svimmar nästan i målet. Hugger tag i lite vatten och pustar ut i gräset vid målet. Ser lite bekanta ansikten, men känner en stark önskan att duscha och byta om. Vinglar ner till mitt rum.

Efter ombyte som tar evighet, repar jag mod och nyduschad glider jag upp iklädd min snygga vinst t-shirt och snackar runt med oändliga löpare och anhöriga i målet. Trycker i mig tre våfflor och lite annat i eftermiddags solen innan, jag får massage utanför bastun. Jag hejar Molly i mål som glad och utpumpad vinglar ner mot rummet för omklädning.

Vilken dag. Vilket lopp.

Att jag sedan vid bildvisningen och prisutdelningen, vinner första pris på min nrlapp gör inte saken sämre. Ett par snygga trailskor från Icebugs, WHOWW.

Efterföljade mingel och middag utmynnar i en mätt mage och slokande ögon. Men men en magnifik dag och jag somnar fort.
 
Written 475 weeks ago
86109 474 weeks ago

bengt@bengtsall.se

Tack för en skön beskrivning av detta klassiska lopp

1d57978b05731eacef7c264b35db5d6b8d474ea3da8c35986d653488ae2b16d3 474 weeks ago

danielfrilans

Tack. Har du oxå en story?