The Final Savasana

2011-08-26 12:54   0 Likes   7 Comments   2 Images

Share

Passet igår... Jag överlevde inte :P 

Tog ett före-foto och upptäckte att min mage börjar synas igen! WOHOO! Den har varit lite dold av lätt vaddering ett tag. Nu är det bara bootyn och armarna också, som behöver anpassas för evig sommartid ;)

Pre The Pit Workout: Alive 

Post The Pit Workout: Dead. RIP Marie! 

Jag behöver inte be om ursäkt för bildkvalitén igen va? ;) Före-bilden verkar vara borttagen från Twitter. Haha, vafan, jag är ju inte naken direkt?! :P

Btw, ni som inte vet: Savasana är corpse pose inom yoga. Man ligger på rygg och är död helt enkelt! 

Idag-planen: Löpning + Yoga! 

Hörs! 

Moah! 

Attached images

 

Hej, här är jag & jag ska armhäva med all min energi nu!

2011-08-25 16:32   0 Likes   3 Comments   1 Image

Share

Holaaa linkers med flera! Jaaa tittaaa se på henneee, jag har bytt profilbild! Ber lite om ursäkt för den kassa bildkvalitén. Gammal skruttig iPhone 3G. Laddaren till min vanliga kamera är borta sen... ehm... maj 2010. Men det spelar ingen roll hur länge - den är borta i vilket fall! ;) Och jag ska skaffa iPhone 5 när den kommer. Men mest viktigt: Mitt nylle ligger nu uppe på Shapelink! "Det är trevligare så", säger vissa. Det blir visst liksom mer "hej-känsla" än... nej-känsla? Okej. Hej hej! 

Har feeeett mycket positiv energi nu! Ska nyttja det med ett The Pit-pass. Har fortfarande träningsvärk i triceps från förra helkroppspasset I SÖNDAGS. OH MY GOD. DET ÄR ALLTSÅ TORSDAG NU. Det är ett tecken på att jag behöver styrketräna oftare - eller hur!? :D Och idag står överkropp på schemat. Massor av armhävningar. Holy shit. Jag kommer dö. 

Vi ses på andra sidan! 

Håll upp pärleporten åt mig! ;) 

Moah! 

Attached images

 

En uppmaning + Mitt bidrag för att krossa de fruktansvärda fördomarna mot schizon, aspies & adhdies

2011-08-24 14:52   0 Likes   4 Comments   1 Image

Share

(Disclaimer: Som antydes i titeln kommer det här inte handla så mycket om träning.) 

Häromveckan drog jag ut och sprang i min favvo-natt-backe vid akuten & psykakuten. Vid ett tillfälle gick det förbi en såndär snubbe som vissa/äldre skulle kalla nåt med femma, vad hette det nu igen... ;) Jaja, han såg iaf mer rädd ut än mig, som "de" brukar göra - och försvann i promenadtakt, medan han upprepat och oroligt såg sig över axeln, upp mot Blekingesjukhusets huvudbyggnad/akutmottagningen. 

Kommer att tänka på alla vidriga fördomar som gärna dras upp i samband hemska brott, som det som hände i Olso och på Utøya. Ignoranta människor börjar genast spekulera om gärningsmannen kan vara schizo, psykotisk eller ha asperger. Ibland kommer ADHD med på ett hörn. Som om det skulle finnas ett samband. 

Samma ignoranta människor gillar ju att skylla människors handlingar på saker som datorspel också. En förvånansvärt bra och läsvärd artikel från Aftonblaskan, med en intervju av en psykolog, finns här: "Rasistiskt att skylla våldsdåd på tv-spel" Det mest läskiga med såna människor, tycker jag, är tanken på vad de själva skulle kunna hitta på, för att sedan skylla ifrån sig på tv-spel. 

Och samma syndabockar ser jag alldeles för ofta be om ursäkt för sig själva och sin diagnos. Antingen rent verbalt eller så visar det med sitt kroppsspråk - De drar sig undan för att de inte vill att folk ska bli rädda - eller, ofta, båda. De säger "...men... ehm... alltså jag är inte våldsam eller så..." och stirrar neråt.

Det gör mig så jävla förbannad. Inte på syndabockarna, såklart, men på anledningen till varför de ber om ursäkt för sig själva. 

En gång för alla:

Människor som har någon psykossjukdom, som t.ex. schizofreni eller paranoia, är inte farligare eller mer våldsamma än andra! 

Människor som har funktionshinder som t.ex. asperger eller ADHD är inte farligare eller mer våldsamma än andra! 

"Men för att kunna göra något sånt MÅSTE man ju va psykiskt sjuk!" 
Svar: NEJ det måste man inte! Inte enligt den sanna definitionen av psykisk sjukdom. 

Och definitionerna av AS och ADHD (som är funktionshinder, inte sjukdomar) är grymt mycket mer och komplexa än vad vissa enkelt väljer att kalla "bristande empati" och "impulsivitet". 

Ondska är ingen sjukdom. Ondska är ingen funktionsnedsättning. 

Om Anders Behring Breivik i DN: "Bedöms vara störd, inte sjuk" 

Om du är en sån som behöver uppleva anekdotbevis för att tro mig: Besök en sysselsättningsarbetsplats. De finns över hela landet. Landstingen och kommunerna driver caféer m.m. för att långtidssjukskrivna som inte klarar av att arbeta på vanliga arbetsplatser ska få arbeta (för att de vill arbeta, inte för att de tvingas). Här i Karlskrona t.ex. caféet i Wämöparken och Försäkringskassans lunchcafé. De är fulla av schizon m.fl. som ber om ursäkt för en massa saker de aldrig gjort och aldrig skulle få för sig att göra. Och de är världens fredligaste, mest godhjärtade människor. 

Och jag vet, ignorans är inte samma sak som arrogans. Så vi behöver sprida informationen som krossar fördomarna. Jag blev själv inpräntad i offentliga skolan* att kriminella behöver "vård" - att de minsann säkert hade upplevt saker som gjort dem moraliskt störda - med ett starkt, mer eller mindre mellan raderna, budskap att bristande moral jämställdes med psykisk sjukdom - och sen kriminella. Många kriminella behöver HJÄLP med olika saker, men verkligen inte med någon moralistisk hjärntvättning. Och nu vet jag bättre. 

Det har gått över en månad sedan attentaten i Olso.
Nyhetsvärdet är borta. Men fördomarna finns kvar.
Hjälp till att sprida kunskapen för att få bort dem. 

^{* som jag bittert och helt personligt kallar sosseskolan, eftersom den både drevs av gamla S-regeringen, och innehåll många lärare som var aktiva i (S) och som propagerade för just den här kriminalitet=sjukdom-mentaliteten} 

Attached images

 

Att prata, hjälpa, stötta & lyssna - Min kärleksförklaring till er

2011-08-17 18:37   0 Likes   14 Comments   0 Images

Share

Jag har haft minst sagt prestationsångest inför bloggandet, både senaste månaden och (ju) sen flera månader tillbaka. Jag försöker tänka så som jag pratade med Proppan om för ett tag sen: Att det är bättre att göra något bra, än att inte göra någonting alls skitbra. Men det är svårt ibland. Jag blev själv inte nöjd med Del 2 av de senaste inläggen. Det blev nåt slags rörigt antiklimax - inget riktigt slut och ingen riktigt mitt. Men men, det är bättre med något än inget! *bankar in i huvudet* :) 

Om nån vill fråga mig något angående det där, prata om någon erfarenhet, få råd, ge feedback, bara babbla eller whatever du vill - skicka ett meddelande eller maila mig på madisonsweden@gmail.com. Jag älskar att prata med, hjälpa, stötta och lyssna på människor - och gör alltid så gott jag kan. Så tveka inte! (Du är INTE jobbig!) 

Vill också tacka alla shapelinkers som alltid stöttar varandra - och mig - när vi behöver det. Har sagt det förr, men vafan, man kan väl upprepa sig: 

Ni är bäst! <3 

Moah! 

Obalansen återställd: Drogfri - Del 2 av 2

2011-08-16 16:02   0 Likes   2 Comments   0 Images

Share

(Läs Del 1 här.) 

Nu tog jag alltså ett steg till: Jag blev 100% drogfri. Jag förstod att avtändningen inte skulle vara särskilt brutal, så jag var inte särskilt orolig. Tänkte att jag får väl ha lite extra tålamod med mig själv de närmaste dagarna, som vanligt. (Kanske kan kläcka en beskrivning på hur det är att sluta med benzo nån gång. Det blir isf en del underhållande läsning :P ) Jag hade varit utan Concertan en vecka bara nån månad tidigare, för att jag inte fixat nytt recept i tid. Men tillfälliga plågor är ju inte lika mentalt jobbiga. Nu skulle jag ju leva på riktigt, helt utan mediciner och droger. Det var liksom inte igår. 

Well, jag gick upp typ 3 kg på 3 dagar. Nästan iaf. Haha. Men det var ganska väntat. Men jag tryckte ner tålamod i halsen också. Bestämde att "Det här är okej, det är värt det". Jag fortsatte med programmet, men fick inte så mycket annat gjort. Ville mest ligga i soffan och låta bli att svara när telefonen ringde. Sov fortf ca 10h/dygn, men efter några dagar bara på nätterna. Orkade inte blogga så mycket eftersom jag hade lite detox-dyslexi och var allmänt rörig i huvudet. Jag kunde väl skriva, men inte korrläsa det jag skrivit och göra det begripligt för er läsare :P Lyssnade på poddar, som vanligt, och vissa av dem - Joe Rogan, Magnus Betnér och Fredrik Wikingsson - tjatade om det där Twitter. Jag hade inaktiverat mitt Facebook-konto och var inte sugen på Google+ - så jag tänkte att, vafan, man kan ju testa iaf… 

Såpp, på Twitter har jag spenderat en stor del av min tid sedan 29 Juli! ;) (@MadisonSWE <- Joina konversationen!) 140 tecken / meddelande funkar visst bra för röriga huvuden :) Jag hittade snabbt ett blivande politiskt parti som verkade intressant och började läsa deras diskussionstrådar. Gjorde en bloggdesign till dem. (Kul att designa nåt som används av andra - var flera år sen sist.) Började följa en massa random människor som helt enkelt verkade sköna och/eller bara läsvärda. Började snacka med massor av folk jag aldrig hört talas om innan. 

Och jag har bestämt att bara vara jag, både på nätet och IRL, fr.o.m. nu. Inte nåt überduktigt pretto, längre. Inte den som fejkar, gömmer sina misstag eller ber om ursäkt för sin existens. Inte den som ställer sig sist i kön och tjurar, när man kan gå förbi den med ett leende. Inte fångad i rutiner och regelbundenhet. Inte den som bara trycker ner sina svagheter istället för att nyttja sin styrkor. Inte normal. Inte lagom. Inte den jag förr trodde att jag behöver vara. Bara jag. Och det går skitbra. 

Kärlek & Respekt. Puss & Kram. 

Obalansen återställd: Drogfri - Del 1 av 2

2011-08-15 23:11   0 Likes   6 Comments   1 Image

Share

För 3 veckor sen ledsnade jag på att vara konstant sömnig, ha ångest och/eller sova 1-3h varje eftermiddag, sova ca 10 h/dygn - och på att försöka vara sådär normal och duktig, och göra saker på samma sätt som normala duktiga människor gör. Jag slutade ta min ADHD-medicin Concerta, som jag käkat i 3 år. Under de 3 åren har jag konstant försökt hitta en fungerande medicinering. För den hjälpte ju - typ. Jag fick lättare för att koncentrera mig - ta in och komma ihåg information, att få saker gjorda både mer produktivt och effektivt, att upptäcka när människor ljög för mig osv. Och för mig var det enormt hjälpande i mitt liv. Jag ville ha kvar det. 

Så jag testade olika dosstyrkor, att ta 1 & 2 gånger/dag, att hantera ångest och depression (som dels var biverkning av C) med andra "mediciner" som benzo, fejkbenzo (Imovane), antidepressiva/dopaminhöjande, rena sömnpiller... Det ironiska med benzo och imovane är ju att den tillfälliga ångestdämpningen gärna följs av en mer långvarig ångest över vad man gjorde för dumt när man var hög :P För det är man ju. Det är knark på recept. Omöjligt att INTE bli hög. Och ångesten efteråt är, iaf för mig, inte särskilt kännbar dagen efter när jag inte gjort något jag ångrar. 

Just nu ska jag inte dra upp hela cirkusen om vården/hjälpen jag försökte få och nyttja. Det blir för långt denna gången - ett helt eget inlägg - minst. Kanske senare om intresse finns :) Det senaste året har jag haft så lite kontakt som möjligt, med allt vad psykiatri och mellanvård heter. Jag har insett att de aldrig kommer kunna hjälpa mig att förbättra mitt liv. De försöker ändra på mig och göra mig till någon jag inte är. Att inte vara mig själv funkar inte för mig. 

Sedan våren 2010 har jag, som ni som följt mig ett tag vet, engagerat mig i personlig utveckling och "självhjälp". Inte i den självhjälp-sorten som bara säger till en att "tänka positivt" eller tolka drömmar eller vad fan för skit det finns som man kan räkna in i kategorin… Jag har skaffat BRA PU. Hur gör man det? Jo man bestämmer sig för att göra det. Sen bara gör man det ;) 

Jag har tagit ett steg i taget. Slutat med Imovane. Slutat med benzo (Sobril). Slutat med antidepressiva dopaminhöjare/ciggersättning (Voxra/Wellbutrin). Slutat höra av mig till människor som suger mer energi än de ger - inkl de som ljuger, utnyttjar och manipulerar… Aktivt "gjort slut" med en del av dem. Sökt stöd, råd och hjälp utifrån när jag fastnat - det mesta genom internet. Ljudböcker, böcker, program, forum, privata mailkonversationer, allt möjligt… Testat, gjort, fått erfarenhet. Satt upp mål. Stängt dörrar och öppnat nya. 

Nu, för några veckor sen, var jag mitt uppe i ett PU-program och hade någon dag tidigare börjat lista bra och dåliga "experiences" (upplevelser/vanor/beteenden/erfarenheter man skaffar sig). Kategorierna var: 

1. Känns bra (just nu) & är bra (i längden). 
2. Känns inte bra, men är bra. 
3. Känns bra, men är inte bra. 
4. Känns inte bra och är inte bra. 

Målet är, enligt programmet, att fylla livet med klass 1 & 2-erfarenheter. Och för att slippa plåga sig själv eller riskera "självsabotage", så kan man konvertera klass 2 till klass 1 genom att ändra sin inställning till dem. Jag visste inte var jag skulle placera Concertan och det störde mig. Men jag kände mig tvungen att skriva upp den, eftersom det var en vana som påverkar mig mycket och som jag inte trivdes med som den var. Skrev "Kategori: 2 eller 4, 1 eller 3. Jag vet inte vilken kategori." 

Ett par dagar senare höll jag fortfarande på med samma övning. Jag listade vidare mina vanor… och så gick jag tillbaka och läste vad jag skrivit om C. Lekte med tanken på att sluta. Tänkte på vad min anledning skulle vara om jag slutade, och vad anledningen skulle vara om jag fortsatte. Alltså, inte bara resultatet. Jag bestämde mig sent den kvällen: 

"Jag tar den inte imorgon. Nu slutar jag." 

^{Bild från Trollhare's blogg} 

Attached images

 

Hur bra man är just nu

2011-08-14 20:46   0 Likes   0 Comments   1 Image

Share

Fick bootyn kickad av en The Pit-video idag. Jag ledsnar aldrig på de gamla klassikerna och nu var det ett-två tag sen jag körde dem. Men holy shhiieet. Det har, typ, gått lite utför hära. Men min favvotränare J sa en gång, när jag gnällde över saker jag blivit sämre på: 

"Alla bara pratar om hur bra de HAR varit. Ingen pratar om hur bra de är nu! Inte ens när de ligger på topp, så säger de hur bra de är!" 

Nej det ligger ju en poäng där. Men om man skulle prata om sina styrkor och inte bara sina svagheter - tycker inte folk man är skrytig och dryg då? sa jag.

ÄH! Vi kom överrens om att vi ska skryta mer och skita i vad andra tycker om en (särskilt de som inte gillar en ;)). Så även om jag var sämre idag än för 1 år sen, så var jag bättre än för 3 år sen. Det blir mitt dagens skryt :D HA! 

Moah! 

Attached images

 

Slövecka & Zumbafunderingar - Nattbabbel

2011-08-05 04:21   0 Likes   4 Comments   1 Image

Share

Hola Linkers! 

Det har verkligen inte blivit mycket träning senaste dagarna. Faktiskt inte någon alls på en hel vecka. Är så sjukt slö. Rastlös också, men pallar ändå inte. Hm. 

Jag har fått OK att skaffa guldkort på Friskis, så det borde jag kanske göra. Hm. Jobbigt när massor av kostsamma saker händer på samma gång, vilket det gör nu. Även att jag får tillbaka pengarna för Friskiskortet så måste jag lägga ut dem 1-2 veckor. Men ska jag verkligen vänta 2 veckor till? Värt? Njaeee… SÅ illa är det inte. Det var sjuuukt längesen jag var på grupp-pass på gymmet. Det hade kanske varit ett trick att lura igång sig. Studsa runt lite till lite musik? 

Alla verkar ju älska Zumba. Undra om Friskis har Zumba? Det kanske man skulle testa, haha, shakea bootyn lite :) 

NÅT måste jag göra iaf. Kan ju inte ens somna i nån vettig tid längre, som jag uppenbarligen outar nu. Konstigt ändå att man blir lite småtrött strax innan tolv, så tror man att man ska gå och lägga sig. Så går man och lägger sig. Men det går inte att sova för man är egentligen inte trött. Bara hjärnan går och lägger sig (den seriösa delen iaf), och resten är vaken och skrattar åt dålig flumhumor och möbelskåp som låter som Chewbacca. (Thank heaven for YouTube!) Haha, ni borde verkligen kolla in det, så jäääääävlaKUL! :D Haha Aschberg har visst också problem. "…naturisten Caroline Andersson. Hallå! Hallå? Amen nu försvann… Det är dom här jääävla knapparna!" Inte live. Men ändå. Haha. Natthumor. 

Moah! 

^Screenshot. 

Attached images

 

Långlöpning i Extremvädret, Del 2

2011-08-01 02:35   0 Likes   2 Comments   2 Images

Share

AAAIIAAIAAAAIAAAAIAIIAIAIAAA... Springer högt och snabbt, men ändå lugnt och fokuserat. Regnet öser fortfarande ner. Fötterna badar inuti skorna. Pulsen känns sjukt låg, med tanke på den höga hastigheten jag måste hålla. Håller mig lugn och fokuserad genom att räkna sekunderna mellan blixtarna och åskan. Det håller sig runt 15 sek - verkar rätt stabilt än så länge. Rädd att det ska komma närmare. Samtidigt börjar endorfinerna skjuta i höjden och synka med adrenalinet. Blixtarna påminner mig hela tiden att ta mig fram till skogsområdet ASAP. Samtidigt har jag en av de skönaste löparupplevelserna på länge! Adrenalinet och endorfinet boostar varandra - och liksom exploderar långsamt - SÅÅÅ GRYYYM KÄNSLA!!! 

If you want, then start to laugh.
If you must, then start to cry.
Be yourself, don't hide, just believe in destiny. 
Don't care what people say. Just follow your own way. 
Don't give up and use the chance - the return to innocence... 

Några gånger saktar bilar in när de kör förbi - men jag vill inte ha skjuts, nu vill jag springa klart! (Nu i efterhand kom jag på att de kanske fotade/filmade/glodde eller nåt, haha, isf bjuder jag på det :) ) Tillslut når jag järnvägsövergången, springer över, sneglar mot cykeltunneln till höger - där jag kom ifrån - men jag har redan bestämt att gena hem. Och lite regnskyddsvila verkar inte lika bra som att ta mig hem ASAP. Så jag fortsätter rakt fram. En belyst cykelväg kantad med träd och buskar. Känner mig lite tryggare här, men inte helt. Fortsätter räkna sekunder och varje gång mellanrummen sjunker slår hjärtat ett par slag extra. Får håll. Vafan. Inte nu. Stel i nacken/axlarna igen. Går lite och vevar med armarna, växlar med lite jogg. 

*KABOOM!* Okej - dags att springa igen. 

  
^{Hela banan                                        + Gasellsträckan, Trädsträckan, Backen & Tunneln} 

I slutet av trädområdet kommer en uppförsbacke som slutar i total öppenhet. Cykelvägen börjar följa en mindre bilväg. Jag springer till andra sidan av bilvägen för att komma närmare träden och gatulamporna på andra sidan. Springer mitt på mötande filen ner för backen, till tunneln. (Ja, jag ser ju iaf om jag skulle få mötande trafik :P ) 

Stannar och vilar i tunneln. Vet att det bara är 1 km kvar nu. Funderar på hur långt jag sprungit. Kanske 13 k? Kan banorna egentligen, men orkar inte räkna riktigt. Känner mig iaf inte utmattad. Känner mig mest lugn. Börjar kanske faktiskt bli lite sömnig. Ska bli skönt att komma hem. Vevar lite med armarna och rullar huvudet. Skymtar ett billjus från höger. Jag kan ju inte stå här och glo när de kommer. Så jag börjar jogga igen, viker till vänster, springer över järnvägen (snabbt som f*n), vänster igen. Är hemma vid bergsfoten nu - och NU börjar jag bli riktigt trött! HAH! Viker till höger - och lunkjoggar uppför backen. Massor av träd och höghus här - tryggt. 

Klafsar fram till porten, rotar upp nyckeln, klafsar upp för trapporna. Hah, hoppas inte nån granne behöver se mig nu. De måste ju tro jag är galen på riktigt, som har sprungit i åskvädret :P Men det är tomt och tyst. Klafsar in igenom dörren. Försöker fota mitt dränkta jag i helkroppsspegeln med mobilen, men jag är för darrig och törstig, så jag skiter i det, slänger av mig kläderna och hämtar vatten. 

Sätter på mig bomullskläder och går och yogar. 

That's not the beginning of the end. That's the return to innocence. 

Det blev 13.87 km :) 

Attached images

 

Långlöpning i Extremvädret, Del 1

2011-07-31 13:39   0 Likes   2 Comments   4 Images

Share

Jag skulle ut på min längsta långrunda på länge, förra torsdagen: 16-17 km på 100 minuter var passplanen. Jag googlemappade 16 k. Valde att fortsätta på min lätta asfaltskvällsrunda mot Verkö. Det är en T&R-runda = lätt att anpassa distansen på :)

^{Den planerade rundan. (Förstoras från bildraden därnere...)}

(Btw, jag började visst löparveckan redan förra veckan. Yes, det är min andra löpvecka nu när jag tänker efter. Veckan INNAN förra veckan var ju viloveckan! Hah, tiden flyger… Anyways…)

Drog ut vid kl 22. Skön temp ute, max 15 grader. Hade löpartröja, vindjacka och vindbyxor. Joggade igenom bilverkstadsvägen som jag brukar köra distansmätta intervaller på, förbi Donken och Shell. Tog det lugnt och kände mig lätt och energisk. Fokuserade på intensitetskänslan mer än farten. Det viktiga idag var att klara distansen - inte tiden. Jag har inte använt pulsmätare på flera månader - inte idag heller. Pulsbältet är typ slitet och jag SKA byta det NÅNGÅNG! ;P Men det ÄR rätt skönt att springa utan ett tag faktiskt! Jag gillar att dela in träningen i känslozoner och idag gällde känslozon 3/5.

Jag vek av från Vedeby mot Amiralens köpcentrum. Det är medvetet val att springa vid platser där det finns folk på nätterna, åtminstone alltid väktarbilar och polisbilar. Ofta en och annan moppefjortis och uttråkad skruttbil (läs: 20-åriga killar) också. Sprang förbi köpcentret, under cykeltunneln och ut på cykelbanan längs bilvägen mot Verkö. Kom på att jag kanske skulle tagit med vatten på min långrunda. Men det är så irriterande när det skvalpar när man springer. Iofs så hade jag grymt ljudtäta gamla Koss-skumpluggar i öronen idag... Får köra plugg-vatten-kombon nästa långrunda.

^{Evig klassiker. The Plug™ <3}

Vek in på Ringö och sprang mellan villorna och vattnet längs hela ö-kusten. Farten i iPoden hade gått några slag över 180 BPM och jag började flåsa lite, och jag började bli stel mellan halsen och axlarna. Så jag gick uppför backen i slutet av ön, spolade tillbaka musiken och tog av löparjackan, som har tumhål. Tänkte att tumhålen kanske gav motstånd vid halsen när jag sprang och svängde med armarna. Långsökt…? :) Jag började bli varm och törstig också, så det var lika bra att ta av jackan och knyta den runt mig. Efter backen vek jag av mot Verkö igen.

Jag såg något som blinkade från ett bostadsområde. Första gången tänkte jag inte på det. Men efter några gånger började jag fundera: Var det billjusen som reflekterades bortifrån vägkurvan? Det var lätt bil- och busstrafik. Lite random cyklister också - inte öde trots att det var efter kl 22 en torsdag. Var det något ljus i bostadsområdet? Var det åska? Det åskar väl inte?

Det var ungefär här det började duggregna lite - Nice! tänkte jag. Jag funderade på hur mina gamla skumpluggar skulle klara regnet. iPhonen var oskalad, men hyfsat skyddad i byxfickan under jackan. Det blinkade igen. Jag tog ur högra pluggen - fast det blinkade från vänstersidan. Vet inte varför jag tyckte att det kändes bäst. Jag pratar t.ex. i telefon i högerörat, men idag kändes det som om jag skulle bli obalanserad/"åksjuk" om jag tog ut vänstern. Det måste varit laddningen i luften som gjorde mig bakvänd haha :P Jag är lite som djuren när det gäller väder. När det är på väg att bli oväder blir vi helt galna - jag och korna :P

Jag hörde inget. Tyckte att jag borde höra. Det fortsatte blinka. Lät pluggen hänga och fortsatte springa. Dugget blev regn. NU hörde jag nåt. Stannade till och gick, lyssnade. Tog ut andra pluggen.

Nu hörde jag. Yep. Det åskar. Fett kungligt då! (OBS: ironi)

Stoppade i vänsterpluggen igen och fortsatte springa. Var nära vändpunkten nu, men jag hörde åskan tydligt. Vågar jag springa hela vägen? Många sekunder mellan blixt och åska. Hm, ett steg i taget… Ja, jag sprang hela vägen. Vände och funderade på om jag skulle kunna springa hela rundan hem eller om jag skulle gena genom Gullberna. Vek in på Ringö igen, sprang ner för backen.

KABLÄÄM! WOOSCH!

ÖSREGN! Det var som om allt kom på en gång! Om och om igen! Det tog inte slut! På 1 minut vart jag som en dygnblöt katt. Vad ljummet och behagligt regn - himla mysigt egentligen… Mitt begynnande värmeslag och törst försvann snabbt :) Men åskan var högjudd nu (och på rätt sida av öronen), och allt vatten och elektronik gjorde mig lite nervös. Jag försökte undvika de sjöigaste pölarna och hålla mig på "lagom" avstånd från gatulampor och träd.

Tänkte att jag VERKLIGEN behöver uppdatera mina säkerhetskunskaper angående vistelse i ösregn och åskväder. Man vill ju inte vara för nära höga grejer som kan bli träffade av blixten - om blixten skulle studsa ut i en! Men man vill ju inte vara så långt ifrån att man blir träff-objekt själv! Eller?

Efter Ringö väntade värsta sträckan: Totalt öppet landskap i ca 1 km. Jag hade sprungit 11 km hittills. Men nu gäller det att få upp farten, ta långa flygande steg och försöka hålla sig i luften helt enkelt, tänkte jag. Överstega som en idiot och skita i långpassfarten. Visste att det skulle gå bättre med lite lägre BPM, så jag sänkte till 176 BPM igen och förberedde mig på att gasella fram. Sneglade på en busshållplats. Näh. Där kom en buss. Näh. Jag kör på. Jag klarar det här.

AAAIIIAAAIAAAAIIAAAAIIIAAA! Introt till "Return To Innocence" av Enigma ljöd i öronen. Ok - Fokus nu. Love… att springa i regn. Devotion… att komma hem. Feeling… Lugn. Styrka. Emotion… Rörelse. Spring!

Don't be afraid to be weak.
Don't be too proud to be strong.
Just look into your heart, my friend.
That will be the return to yourself - the return to innocence.
AAAIIIAAAIIIAAA…

If you want, then start to laugh.
If you must, then start to cry.
Be yourself, don't hide. Just believe in destiny.
Don't care what people say. Just follow your own way.
Don't give up and use the change - the return to innocence.

That's not the beginning of the end. That's the return to innocence.

Attached images