Never leave it in the hands of the judges

AAAIIAAIAAAAIAAAAIAIIAIAIAAA... Springer högt och snabbt, men ändå lugnt och fokuserat. Regnet öser fortfarande ner. Fötterna badar inuti skorna. Pulsen känns sjukt låg, med tanke på den höga hastigheten jag måste hålla. Håller mig lugn och fokuserad genom att räkna sekunderna mellan blixtarna och åskan. Det håller sig runt 15 sek - verkar rätt stabilt än så länge. Rädd att det ska komma närmare. Samtidigt börjar endorfinerna skjuta i höjden och synka med adrenalinet. Blixtarna påminner mig hela tiden att ta mig fram till skogsområdet ASAP. Samtidigt har jag en av de skönaste löparupplevelserna på länge! Adrenalinet och endorfinet boostar varandra - och liksom exploderar långsamt - SÅÅÅ GRYYYM KÄNSLA!!! 

If you want, then start to laugh.
If you must, then start to cry.
Be yourself, don't hide, just believe in destiny. 
Don't care what people say. Just follow your own way. 
Don't give up and use the chance - the return to innocence... 

Några gånger saktar bilar in när de kör förbi - men jag vill inte ha skjuts, nu vill jag springa klart! (Nu i efterhand kom jag på att de kanske fotade/filmade/glodde eller nåt, haha, isf bjuder jag på det :) ) Tillslut når jag järnvägsövergången, springer över, sneglar mot cykeltunneln till höger - där jag kom ifrån - men jag har redan bestämt att gena hem. Och lite regnskyddsvila verkar inte lika bra som att ta mig hem ASAP. Så jag fortsätter rakt fram. En belyst cykelväg kantad med träd och buskar. Känner mig lite tryggare här, men inte helt. Fortsätter räkna sekunder och varje gång mellanrummen sjunker slår hjärtat ett par slag extra. Får håll. Vafan. Inte nu. Stel i nacken/axlarna igen. Går lite och vevar med armarna, växlar med lite jogg. 

*KABOOM!* Okej - dags att springa igen. 

  
^{Hela banan                                        + Gasellsträckan, Trädsträckan, Backen & Tunneln} 

I slutet av trädområdet kommer en uppförsbacke som slutar i total öppenhet. Cykelvägen börjar följa en mindre bilväg. Jag springer till andra sidan av bilvägen för att komma närmare träden och gatulamporna på andra sidan. Springer mitt på mötande filen ner för backen, till tunneln. (Ja, jag ser ju iaf om jag skulle få mötande trafik :P ) 

Stannar och vilar i tunneln. Vet att det bara är 1 km kvar nu. Funderar på hur långt jag sprungit. Kanske 13 k? Kan banorna egentligen, men orkar inte räkna riktigt. Känner mig iaf inte utmattad. Känner mig mest lugn. Börjar kanske faktiskt bli lite sömnig. Ska bli skönt att komma hem. Vevar lite med armarna och rullar huvudet. Skymtar ett billjus från höger. Jag kan ju inte stå här och glo när de kommer. Så jag börjar jogga igen, viker till vänster, springer över järnvägen (snabbt som f*n), vänster igen. Är hemma vid bergsfoten nu - och NU börjar jag bli riktigt trött! HAH! Viker till höger - och lunkjoggar uppför backen. Massor av träd och höghus här - tryggt. 

Klafsar fram till porten, rotar upp nyckeln, klafsar upp för trapporna. Hah, hoppas inte nån granne behöver se mig nu. De måste ju tro jag är galen på riktigt, som har sprungit i åskvädret :P Men det är tomt och tyst. Klafsar in igenom dörren. Försöker fota mitt dränkta jag i helkroppsspegeln med mobilen, men jag är för darrig och törstig, så jag skiter i det, slänger av mig kläderna och hämtar vatten. 

Sätter på mig bomullskläder och går och yogar. 

That's not the beginning of the end. That's the return to innocence. 

Det blev 13.87 km :)