Peters blogg

Uppladdningen
När jag anmälde mig till Luxembourg Marathon i november/december i fjol var jag helt inställd på att springa de 42,2 km. Men smärtor i höger knä och en uppladdning på ett par veckor satte stopp för de planerna. Första löppasset sen i februari var den 15 april med 3 km löpning, sen fortsatte det med lite ökningar för varje pass. Totalt fick jag ihop ca 120 km fördelat på en dryg månad vilket känns rent för lite. En vecka innan loppet bestämde jag mig för att endast genomföra halva distansen. Målsättningen ändrads från att ta sig runt på 4:30 på maran till att fixa halv-maran på mindre än 120 minuter samt att slå svågern Jonathan.

Loppet
Hade ställt in min klockas virtual-partner på att hålla 5:40 tempo vilket ska ge en sluttid på två timmar. Klockan 18:00 gick starten, eftersom jag inte hade några meriter att falla tillbaka på fick jag stå i sista startledet. Någon minut efter starten börjar massan röra på sig och jag kan börja gå och sen även jogga lite. 18:07 passerar jag startlinjen och min tidtagning startar. Överallt är det folk, det är trångt och svårt att ta ut löpsteget. Men efter någon liten minut skymtar och hör jag min syster med barn och flickvännen som står och hejar på mig. Superkul! Zick-zackandet tog en hel del på krafterna och min VR-partner fick en rejäl lucka. Stundtals glesnade det i leden och jag kunde öka lite. Efter 5-6 km fick jag extra kraft från min lilla hejarklack och allt kändes super bra. Jag var i fatt min VR-partner och hade en lucka på 30 sekunder eller något sånt. Rundan fortsatte på Krichbergs breda gator. Mellan 9 och 10 km sprang jag förbi hejarklacken igen, otroligt vad mycket kraft jag fick av dom. Tack, ni är bäst! Efter det var det lätt utförslöpning ner mot city. Någonstans mellan 11 och 13 km mötte jag ledarna i halvmaran, otroligt vad det finns snabba människor. Coolt. Väl inne i stan började det bli trångt igen på sina ställen där publiken hade kommit ut långt i banan, väldigt irriterande. Annars var det härligt att springa i stan, massor av folk som ropade och hejade, verkligen inspirerande. När jag kom fram till 17 km var det dags att göra ett vägval. Deltagarna i halvmaran skulle hålla till vänster och maran till höger. Eftersom jag var anmäld till marathonet hade jag en sån nummerlapp och när jag närmade mig vänstersida var det många som ropade att jag sprang fel. Just då kändes det bra men jag vågade inte chansa på hela distansen dessutom hade jag bestämt träff efterloppet med tjejen och svågern som också sprang halvmaran, så jag höll mig till min plan och vek av mot målet. Här hade jag jobbat till mig en lucka på dryga minuten till min VR-partner. Ut ur stan var det nerför tills den sista malande uppförsbacken kom, vet inte hur stor stigningen var men backen var lång, riktigt lång det var segt. Väl uppe på krönet försökte jag lägga på ett kol för att fixa min målsättning. Framme vid målet stod hejarklacken kvar och hejade på mig. 1:59:33 stannade klockan på, och då hade inte Jonathan tagit sig i mål. Hurra, jag fixade mina mål. Nästa år kommer jag vara tillbaka, men då ska jag springa hela varvet men då har jag förhoppningsvis en bättre uppladdning.