Never leave it in the hands of the judges

För 3 veckor sen ledsnade jag på att vara konstant sömnig, ha ångest och/eller sova 1-3h varje eftermiddag, sova ca 10 h/dygn - och på att försöka vara sådär normal och duktig, och göra saker på samma sätt som normala duktiga människor gör. Jag slutade ta min ADHD-medicin Concerta, som jag käkat i 3 år. Under de 3 åren har jag konstant försökt hitta en fungerande medicinering. För den hjälpte ju - typ. Jag fick lättare för att koncentrera mig - ta in och komma ihåg information, att få saker gjorda både mer produktivt och effektivt, att upptäcka när människor ljög för mig osv. Och för mig var det enormt hjälpande i mitt liv. Jag ville ha kvar det. 

Så jag testade olika dosstyrkor, att ta 1 & 2 gånger/dag, att hantera ångest och depression (som dels var biverkning av C) med andra "mediciner" som benzo, fejkbenzo (Imovane), antidepressiva/dopaminhöjande, rena sömnpiller... Det ironiska med benzo och imovane är ju att den tillfälliga ångestdämpningen gärna följs av en mer långvarig ångest över vad man gjorde för dumt när man var hög :P För det är man ju. Det är knark på recept. Omöjligt att INTE bli hög. Och ångesten efteråt är, iaf för mig, inte särskilt kännbar dagen efter när jag inte gjort något jag ångrar. 

Just nu ska jag inte dra upp hela cirkusen om vården/hjälpen jag försökte få och nyttja. Det blir för långt denna gången - ett helt eget inlägg - minst. Kanske senare om intresse finns :) Det senaste året har jag haft så lite kontakt som möjligt, med allt vad psykiatri och mellanvård heter. Jag har insett att de aldrig kommer kunna hjälpa mig att förbättra mitt liv. De försöker ändra på mig och göra mig till någon jag inte är. Att inte vara mig själv funkar inte för mig. 

Sedan våren 2010 har jag, som ni som följt mig ett tag vet, engagerat mig i personlig utveckling och "självhjälp". Inte i den självhjälp-sorten som bara säger till en att "tänka positivt" eller tolka drömmar eller vad fan för skit det finns som man kan räkna in i kategorin… Jag har skaffat BRA PU. Hur gör man det? Jo man bestämmer sig för att göra det. Sen bara gör man det ;) 

Jag har tagit ett steg i taget. Slutat med Imovane. Slutat med benzo (Sobril). Slutat med antidepressiva dopaminhöjare/ciggersättning (Voxra/Wellbutrin). Slutat höra av mig till människor som suger mer energi än de ger - inkl de som ljuger, utnyttjar och manipulerar… Aktivt "gjort slut" med en del av dem. Sökt stöd, råd och hjälp utifrån när jag fastnat - det mesta genom internet. Ljudböcker, böcker, program, forum, privata mailkonversationer, allt möjligt… Testat, gjort, fått erfarenhet. Satt upp mål. Stängt dörrar och öppnat nya. 

Nu, för några veckor sen, var jag mitt uppe i ett PU-program och hade någon dag tidigare börjat lista bra och dåliga "experiences" (upplevelser/vanor/beteenden/erfarenheter man skaffar sig). Kategorierna var: 

1. Känns bra (just nu) & är bra (i längden). 
2. Känns inte bra, men är bra. 
3. Känns bra, men är inte bra. 
4. Känns inte bra och är inte bra. 

Målet är, enligt programmet, att fylla livet med klass 1 & 2-erfarenheter. Och för att slippa plåga sig själv eller riskera "självsabotage", så kan man konvertera klass 2 till klass 1 genom att ändra sin inställning till dem. Jag visste inte var jag skulle placera Concertan och det störde mig. Men jag kände mig tvungen att skriva upp den, eftersom det var en vana som påverkar mig mycket och som jag inte trivdes med som den var. Skrev "Kategori: 2 eller 4, 1 eller 3. Jag vet inte vilken kategori." 

Ett par dagar senare höll jag fortfarande på med samma övning. Jag listade vidare mina vanor… och så gick jag tillbaka och läste vad jag skrivit om C. Lekte med tanken på att sluta. Tänkte på vad min anledning skulle vara om jag slutade, och vad anledningen skulle vara om jag fortsatte. Alltså, inte bara resultatet. Jag bestämde mig sent den kvällen: 

"Jag tar den inte imorgon. Nu slutar jag." 

^{Bild från Trollhare's blogg}