Never leave it in the hands of the judges

I'm baaaack! Över ett år sedan förra inlägget. Så otroligt mycket har hänt. 

I november 2011 var jag fortfarande sjukskriven och sysslolös. Jag arbetade med min jobbcoach, som jag kallar honom, och med mig själv. Jag levde ganska isolerad, i en fas av uppbyggnad, planering och förberedelser, inför ett nytt liv efter sjukskrivningen - ett liv som för första gången någonsin var mitt. Jag hade vänt ut och in på allt, på mig själv, på mina relationer, på mina förutsättningar och mina drömmar. Jag hade skrivit upp mål och visioner. Jag hade bestämt mig för mitt nästa mål: Jag ska bli hälsocoach i Stockholm. 

I januari 2012 letade jag upp alla utbildningar som kunde utbilda mig till hälsocoach i Stockholms län. Jag sökte till alla fem, åkte på antagningsintervjuer till fyra och valde tillslut den första skolan jag besökte och fastnade för direkt: Väddö Folkhögskola. Vid Roslagens kust, i länets norra del, långt åt helvete ifrån allt vad jag kallar civilisation, skulle jag spendera 2 läsår på hälsopedagoglinjen. Dessutom skulle jag bo där, på skolans internat. 

Jag sade upp min 2rok. Under sommaren gjorde jag mig av med så mycket jag kunde av mina ägodelar. Hela flyttlasset fick plats i en halvkombi med två personer. Jag minns känslan av befrielse när vi körde längs Vättern. Den var enorm. Tvingade bort tårarna. Äntligen. 

Första terminen som student har varit allt annat än mys och rosa moln. Jag pluggar det jag verkligen vill, men mina dagar är inte som jag trott. På helgerna har jag flytt till vänner i Stockholm, på vardagskvällarna till träning 3 mil bort i Norrtälje. Jag är stressad, utmattad och besviken. Jag ligger efter i studierna. Jag är på insättning av adhd-medicin igen. 

En stor ljuspunkt i vardagen är MMA-träningen. Efter flera år av andra kampsporter och hemmaträning tränar jag äntligen det jag verkligen älskar, på en riktig MMA-klubb med riktiga MMA-instruktörer. Min fysik har dock hunnit raseras innan jag började där. Jag hade gett upp. Alla som varit i grym form och sedan sabbat allt vet var jag är nu. Teknikerna var bara lite ringrostiga, men kroppen orkar inte längre. Det märks, känns och syns. Men trots att jag nu är den där klena tjejen bland endast män, som jag alltid tidigare vägrat vara, så accepterar de mig. 

Nu på jullovet flyttade jag till ett rum i en lägenhet i Norrtälje. Den ligger bara ett par hundra meter ifrån träningslokalen. Främsta anledningen till flytten är att kunna fortsätta träna MMA (och thaiboxning). Bristande bussförbindelser har skapat stress och tagit mycket tid ifrån hemmet och även en del från skolan, men nu när jag bor i Norrtälje försvinner det problemet. Men visst är det skönt att ha ett hem utanför skolan, att dela köket med endast två personer, att slippa gå över hela gården för att göra te och en macka, att sippa frysa på vintern för att "det är ju gamla hus". Och när bussarna mot Väddö är inställda pga bristande snöplogning så blir jag inte fast därute. Och det tar 1 h till Stockholm med en buss som går hela tiden - istället för 2.15 h med en buss som går några gånger om dagen. Och det finns en massa belysta och plogade cykelvägar att springa på. Jag är verkligen ingen lantismänniska och det är verkligen skönt att bo mitt i civilisationen igen. 

Jag har ingen aning om vilka jag känner här sen förr, som fortfarande är aktiva. Jag vill hitta tillbaka till er, ni vet vilka ni är, och jag vill hitta nya sköna och intressanta människor att prata med och inspireras av. Shapelink har tidigare varit en stor inspiration för mig när det gäller mitt intresse för träning, kost och hälsa, och mitt nya val av yrke. Jag saknar att hänga här.