BLOD, SVETT & BLOMKÅLSÖRON

Jag tror de allra flesta anser att träning och motion är något bra, något hälsosamt. Det är det väl också. Träning är inte bara bra för kroppen, att hålla sig frisk och leva längre, utan det är också bevisat att hjärnan mår bra och klarar av att tänka bättre.

Men träning är inte alltid bra. Inte när man är sjuk. Inte när man är långvarigt sjuk. Inte när immunförsvaret (läs: återhämtningen) inte fungerar som det ska. Lägg till ett, om jag får säga det själv, träningspsyke hårt som stål. Jag kan ta mig igenom 90 minuter av den hårdast tänkbara träningen, inga problem. Det är enda gången jag känner mig normal, den ultimata flykten från min sjukdomsverklighet. Men de långsiktiga effekterna är inget annat än rent och skärt självdestruktivt beteende. Ganska tung insikt faktiskt. Ganska tung.

Just nu befinner jag mig i ett vakuum. Jag måste vila, det har jag förstått. Men hur länge? För alltid?