Varför göra det enkelt när man kan göra det svårt?

Åh vilken underbar dag det har varit idag. Jag måste få berätta.

Bestämde mig i morse för att idag skulle jag inlinespendla till jobbet. Spände på mig alla skydden och de åtta hjulen och gav mig av lite över 7-snåret i morse. Vädret var varmt och solen sken. Tror till och med jag hörde någon fågel kvittra.

Jag pressade på rejält och pulsen visade ungefär samma som ett relativt ansträngade joggingpass om än lite mera toppar och dalar (man får pressa på rejält i uppförsbackarna och i nedförsbackarna kan man vila mera än i jogging). Känner att jag inte kommer behöva oroa mig över att tappa konditionen nu när jag inte kan springa.

Under dagen på jobbet kände jag dock sen hur träningsvärken på insidan av låren började växa. Tror jag började gå mer och mer cowboylikt ju mer dagen led. Kände att jag nog kanske skulle ta det lugnt ikväll men inte gick det inte! Solen sken ju!!!

Det var ju ett helt fantastiskt sommarväder nu på eftermiddagen. Vid 5-snåret rullade jag iväg kontoret ut på äventyr. Vid det här laget kände jag för att åka hur långt som helst! Och vilken underbar 2h15min runda det blev: Gled från Kista förbi Helenelund och till Ulriksdals trädgårdar (hade jag inte glömt pengarna hade jag stannat där för fika och frön), fortsatte söderut förbi Bergshamra och svängde av vid Lappis och in mot Stora Skuggan (hemsk asfalt här!), gled efter en sväng där in bakom KTH sen ner mot Kräftriken varpå det var raka vägen hem mot Solna förbi Hagaparken och KI.

Jag njöt av varje sekund! Det var total och komplett lycka. Inlines kommer man fram snabbare än jogging men fortfarande är det helkroppsansträngningen som gör att det inte blir lika enforming och tråkigt som cykling. Man känner hur hela kroppen lever och mår underbart när man glider från sida till sida med långa skär och samtidigt känner vinden i håret, hör fåglarna kvittra och är omgiven av lummiga träd och buskar.

Vilket underbart liv jag lever!