Kamp

Svår ångest över att inte kunna jobba eller träna.

Finns ju helt klart fördelar med att vara hemma. Man får vara med sin underbara familj. Fru och barn är helt klart bästa medicinen.

Sitter och reflekterar över en ny arbetskollega jag jobbat med i några dagar denna vecka.
Han har fått en speciell anställning där arbetsförmedlingen betalar större delen av hans lön. Det är något sorts program för människor som haft det körigt och behöver komma tillbaka till arbetslivet.
Jag upplever honom som en riktig kanonkille som vill göra väldigt bra ifrån sig och som är oerhört tacksam över den chans han fått. Ser honom som ett riktigt tillskott till företaget.
  Jag pratade med min chef och öste beröm över den här killen men möttes förvånande nog av en viss skeptism. Jag blev väldigt förbryllad. Man har gett honom denna chans, men man ger inte honom fullt förtroende från början som man gör med alla andra.
Hade jag varit arbetsgivare och fått en möjlighet att hjälpa en, uppenbarligen bra, människa att komma på fötter igen och skapa en framtid för sin familj så hade det inte varit ett svårt beslut. Jag hade gjort det med stolthet. Han hade haft, och har mitt fulla förtroende tills han sviker det - precis som alla andra.

Det här har även fått mig att tänka på alla de vänner man haft genom livet som föll av längs resans gång.
   M. vars mamma var full hela dagarna och pappa var gammal knarkare. Han hade inte en chans att lyckas. Hade det svårt med skolan, blev satt i specialklass, började boffa på toaletten. Sist jag såg honom gick han och vinglade med en ölburk mitt på dan en vardag som vilken parkbänksalkis som helst.
   R. som kämpade halva livet med att komma ur missbruket och gick på antabusbehandling. Han hade humorn som fick alla att tro att det inte fanns något problem. 
   T. som alltid hamnade i problem tills det kulminerade i ett knivhugg som satte honom bakom lås och bom i ett par år.
   Och några till liknande historier.
Dessa var personer som var underbara människor. De var barn som lekte och skrattade som alla andra. Men de hade kanske inte samma förutsättningar som du och jag. De hade inte det skyddsnätet som fångat upp en när det börjat gå nedåt. 

Har många gånger tänkt på att jag hade velat sitta i en sådan position att jag skulle kunna ge dom en chans att fylla sitt liv med värde. Ett jobb. Ett förtroende. Ett skyddsnät.
Kanske låter som moder Theresa, men det gör ont i mig när jag tänker på mina gamla vänner och hur jag aldrig varit stark nog att hjälpa dem. Man kan tycka att det inte är mitt ansvar - problemet är bara att det är så alla ser på det. "inte mitt ansvar". Och så blir de ensamma och får ingen hjälp.
Att "samhället" ska ta sitt ansvar sägs det ju ofta. Men man har förvirrat begreppet "samhället" med soc, polis osv. Samhället är du och jag. Det är alla.

Många av dem har idag ordnat upp saker och ting själva, men lika många har inte det.

Förlåt mig M, R, T och alla ni andra. Förlåt för att jag inte vågade.