Kamp

Utmanade mig ordentligt idag.
Åkte till Täby och var med på shapelink-spinningen.

Om det var ett hårt pass? absolut, men det var inte det som var den stora utmaningen.
Jag gjorde något som jag undvikit i flera år, och som jag försökt in i det sista att undvika nu när jag är körkortslös - jag åkte kommunalt.

Det är nämligen så att jag får panikångestattacker. Så situationer där jag inte kan komma ifrån på något sätt är oerhört obehagliga. Min sons dop var ett kraftigt exempel. Jag är nog en av få som ställt sig upp och gått ut mitt i ceremonin när ens egen son ska döpas.
Ett pendeltåg blir därför lite jobbigt. Det blir lite som intervallträning, eftersom tåget trots allt stannar lite då och då.

Jag klev på i Flemingsberg. Jag gjorde det som är typiskt för det här syndromet - oroade mig för att få panik och fick det bara därför. Dock inte ordentligt förrän tåget lämnade södra station. Det var mycket folk på tåget, det kändes som att det blev kvavt och sen kom tunneln. Min puls sköt i höjden och jag fick svårt att andas normalt. Det blir dubbelt jobbigt när det då står folk och trängs emot mig.
   Jag bestämde mig för att inte ta tunnelbanan till Tekniska högskolan utan gick dit istället. Det beslutet är egentligen en lite förlust i sig, och jag är inte riktigt nöjd med det. Men nu väntade roslagsbanan. Jag skakade nästan när jag klev på, men med harpan på mobilen till hjälp så gick det rätt ok.
   Väl framme på gymet träffade jag först Kattis och Madde, bytte om och tog min plats på cykeln. Sedan ramlade resten av detta härliga gäng in. Det var väldigt trevligt att träffa alla... men fortfarande var mina tankar inte riktigt där. Känslan sitter kvar ett tag. Det tog ca 10 minuter in i passet innan det var helt borta.

Passet i sig gick helt ok. Kände efteråt att jag kunde tryckt på mer, men så är det ofta för mig med spinning tycker jag. Tror man behöver köra det regelbundet för att man ska kunna få ut max av vad man har och utan att gå in i väggen för tidigt. Det är svårt att hitta sin nivå liksom.

Kändes trist att inte hänga på vidare och gå ut på galej, men jag ville hem till lilla familjen.
Jag hade då alltså en ny utmaning framför mig.
   Kom rätt tidigt till perrongen. Gick av och an och funderade självklart på fel saker. När tåget kom började det röra på sig inom mig. Jag klev på iallafall. Tog en plats och satte mig ner. Men så..... från ingenstans kom en helt annan känsla än förväntat. Ett lugn. Känslan av möra ben och sköntrött kropp. Började tänka på passet vi precis kört, intressanta saker Håkan berättade om löpteknik, Om jag skulle testa att bara köpa ny sadel till min cykel eftersom spinngcykelns sadel var jäkligt skön....... Positiva tankar. Utan att jag ens försökte.
   Det är ingen nyhet att motion är viktigt för att förebygga panikångest. Men det kändes otroligt bra att få känna av det så tydligt. Nästan som att ta en ipren och vips! - så är huvudvärken borta.

Träning är bästa medicinen.