VÄGEN TILL HÄLSA

Idag när väckarklockan ringde ville jag helst dra täcket över huvudet igen. -22,4° ute och det var ju inte så jag blev jättesugen på att gå ut direkt. Upp kom jag ändå för det var dags för ett efterlängtat box-pass med Camilla. :-)

Passset var extra efterlängtat pga inlånad instruktör från grannkommunen. Han gästspelar på sporthallen ibland och jag älskar verkligen hans pass. :-)
Även idag blev det jättekul men också grymt jobbigt. Jag blir fortfarande ganska hindrad av astman (när ska det ge sig???), men förutom det så kändes det bra.

Idag har jag funderat kring det här med träningskompisar. Hoppas nu att ingen tar illa upp, för jag gillar verkligen alla mina träningskompisar, men Camilla är speciell. Ingen peppar mig som hon gör (jag hoppas att hon får detsamma tillbaka av mig), vi kör exakt samma teknik, vi är i princip lika starka , ja listan kan göras lång.

Jag har inga problem med att gå iväg till sporthallen själv, det är i princip ett "normaltillstånd" för mig. Det är ju ändå för min egen skull jag tränar. Dock tycker jag det är kul med sällskap så jag brukar fråga kompisar om de ska hänga med (med skiftande resultat). Däremot är det väldigt sällan nån som frågar mig om jag vill hänga med och träna. Vet inte om det beror på att alla vet att jag tränar ändå eller vad det beror på. Därför känns det extra kul nu när Camilla verkligen visar att hon vill att vi ska träna ihop. :-)

Jag menar alltså absolut inte att kritisera någon annan, utan det jag vill komma till är att jag tror att jag presterar bättre när jag har nån som peppar mig lite extra. Det är väl det man vill åt egentligen, att kräma ur den där sista energin.

Hur känner ni inför att träna själva jämfört med att träna ihop med nån kompis?



Camilla och jag efter dagens pass :-)