Resan mot det bästa jag kan bli

Jag ägnar dagarna åt att inte tänka på löpning. Jag tänker på cykling, styrketräning, yoga, planerar mina aerobicsklasser ini minsta detalj, lyssnar ut ny musik för passen, grejar med min hemsida, funderar på nya höstkläder. Lurar lilla hjärnan däruppe till att inte tänka på det som betyder mest för mig. (inom träningen såklart...)

Men sen händer det.

Plötsligt ligger nya numret av Runners world på kassadisken. Förbaskat. Instinkten tar över, jag glömmer allt vett och sans, kastar mig in i artiklarna om den fantastiske Claes Björling, Zola Budd, Fjällräven classic och Swiss Alpine marathon. För att inte tala om Trail-specialen, med massa roliga terrängskor, som såklart direkt associeras med lidingöloppet, eftersom det så passande går av stapeln i helgen. Frossar i träningsupplägg, tips för långpass, snabbpass, utrustning, vikten av återhämtning och vila. (Ja, visst, men de menar nog inte tre veckor...) Tidningen fortsätter lämpligt med att ge tips om hur man bäst utför ovan nämnda lopp, vilket jag iaf lyckas bläddra förbi genom att uppbringa den lilla motståndskraften som finns kvar i mig. 

Förbaskat igen. Jag känner mig som en narkoman som varit utan sitt knark alltför länge, i det här fallet snart tre veckor. Det är lång tid, och längre kommer det nog att bli... Händerna skakar lätt när jag bläddrar bland sidorna som är fyllda med allt det som jag älskar, som jag lever med, men som just nu är en enda stor sorg. De dystar tankarna tar över igen, 'jag kommer aldrig kunna springa igen', 'jag kommer tappa all kondition', 'jag är inte skapt för att springa eftersom jag blir skadad så lätt' (ok, 12 h löpning kanske inte är "lätt" men vadå, ni fattar vad jag menar).

Då ringer telefonen. Läkare ***** från direktröntgen meddelar att det finns en återbudstid på måndag. Jag är välkommen då, annars blir det nog ca 4 veckor väntetid till nästa tid. Svårt val? Nej. Jag hade kommit om det så var en tid 03.30 på natten. En liten ljuspunkt iaf. Nu jäklar, nu händer det grejer!