Vasa-Premiär! Eller...Öppet Spår iaf. Gick över förväntan, första gången jag kört så långt. Man kan liksom inte veta hur kroppen tar det innan man gjort det. Prio 1 var att komma runt. Gärna under 10h. Skulle bli jättenöjd om under 9. Nu blev det 8.27, i spår som var ren skit. Revanschlusten dök upp direkt. Hur fort kan jag åka om jag inte startar sist av alla 11000, och därmed slipper helt sönderkörda spår? Hur fort, om föret är normalt eller bättre? Finns bara ett sätt att ta reda på det...

Vätternrundan...: Check. 6 mil utan smärta. Gött. Fram till 15 mil var det sen hanterbart - tid 6h 15. Sen... FY FAN. 2h i sjukstugan i Hjo. Byte höger knä blev beställt. Sista 15 milen tog totalt 10h 21. Vänsterbenet var då enda motorn, höger fick snällt bara följa med i rörelsen - Brutal sjukgymnastik enl "Naturmetoden". Vansbro nästa - bättre sjukgymnastik tror jag... ...Asså...så var är det: Jag ville verkligen inte spräcka min klassiker. Om jag gjort det skulle det ju inneburit att jag varit tvungen att köra skiten nästa år istället. Och eftersom mina knän uppenbarligen INTE är gjorda för såna långlopp på asfalt så hade det blivit samma visa igen då, med den skillnaden att årets brutna lopp varit helt i onödan. - Mitt val att putsa till pannbenet och bita ihop var bara en latmasks approach på livet