Logo

Log ind

Log in automatically next time

or

Forgotten the password?  ·  Create account

HakanLarsson Link Blog

ManHåkan Larsson, 48År

TriathlonLarssons blogg

- Vi tar det som det kommer...

.070801 Kalmar Järnman

AddthisDel   FeedRSS feed  

Kalmar Järnman 2007 (3,8km simning - 180km cykel - 42km löpning)


Det är svårt att sätta ord på känslan av att ha klarat av en Järnman. Det är en annan typ av smärta än att pressa sig maximalt under ett millopp. Ingen mjölksyra. Eller ska man verkligen kalla det smärta? Nej, smärta är fel ord. För trots att jag hade blåsor, rejält ont på utsidan av vänster fotled, höger hälsena, kramp i höftböjarna etc. så ”registrerade” jag bara det. Smärtan berörde mig inte. Tvärt om upplevde jag enorm tillfredsställelse under hela loppet.


När det var 20km kvar av löpningen, minns jag att jag sa till en klubbkompis att jag ”aldrig mer” skulle genomföra en Ironman. Men redan 5 min efter målgång utbrast jag ”detta måste jag göra om”. Det är nog just denna mekanism, denna förmåga, som gjort att den tillsynes harmlösa människan överlevt i 100.000 år. Vi klarar mer än vi tror. Både du och jag. Man kan uthärda om det behövs. Och inte bara det: Man kan till och med känna viss ”njutning” mitt i eländet.


Kroppen är fascinerande. Jag har fått förmånen att utforska en liten del av dess potential.



 


Simning 3,8km 1:19:47


Simningen gick relativt bra. Jag hade bestämt mig för att inte använda benen, och det gjorde jag inte heller. Det var ganska svårsimmat, trångt och endel vågor. Men i stort sett gick det som planerat. 1:19:47. Nästa år ska jag konsentrera mig mindre på mina medtävlande, och mer på min simning...


 


Cykling 180km 5:46:25


Cyklingen gick mycket bättre än planerat. Medelpulsen låg på 132 - eller 81% av min tröskelpuls. (Det är för övrigt en optimal cykelpuls för lopp som varar 12 timmar, enligt Joe Friel Total Heart Rate Training. Jag har för övrigt utvecklat hans metod på denna sida.)


Jag fick en liten svacka efter 120km, men då tryckte jag i mig energikagor och gel. Här började jag också bli rejält kissnödig. Jag hade tänkt försöka hålla mig till jag började springa, men det resulterade bara i att jag var så kissnödig under hela andra varvet, att jag inte kunde sitta i fartställning (syns tydligt på videon). När jag väl stannade och kissade, stod jag säkert 2 min. Men det var å andra sidan mycket moralhöjande. Himmelriket var nära, när jag ändligen tömde blåsan. Men en lärdom framöver är: Kissa när du blir kissnödig!! Tvärt om är det ju bra att bli kissnödig, då vet man att man fått i sig tillräckligt med vätska.


Under cyklingen blåste det stundvis rejält och regnet smattrade. Men under liknande förhållanden har ju nästan all träning bedrivits denna sommar, så det dåliga vädret berörde mig inte. Tvärt om så var det inspirerande, och man slapp svettas.


Nåja. Jag pinnade på. Sista 15 min tog jag det extremt lugnt, för att vara pigg till löpningen.


Löpning 42km 4:45:43


Löpningen gick till en början enormt bra. Jag sprang lätt och fint. Pulsen låg i början runt 142 och farten runt 5min/km. Det är en ok fart för en marathon, men så här i efterhand konstaterar jag att pulsen ändå var lite för hög. Jag låg på ca 88% av min tröskelpuls och riktmärken för löppulsen för 12 timmar är 85%. Men som sagt, det gick fantastiskt lätt.


Vid 15 km började jag dock plötsligt bli yr och illamående. Jag kissade ofta och mycket och jag hade druckit så mycket jag bara kunde under cyklingen. Det i kombination med det kalla vädret, gjorde att jag drog slutsatsen att jag kanske höll på att få en släng av vattenförgiftning. Jag stannade därför vid första vätskestation och käkade 3 saltgurkor, samt så mycket energikakor jag orkade. Dessutom drog jag ned på vattenintaget.


Det fungerade. Jag piggnade till. Yrseln och illamåendet försvann efter några kilometer. Jag fortsatte och springa, men plötsligt började höftböjarna krampa så smått. Det blev allt svårare att springa lätt och ledigt. Nu började jag så smått inse att jag inte skulle klara marathon på 4 timmar. Kanske inte ens 5 timmar.


Jag hade även en annan gammal skada som började göra sig påmind. För ett par tre år sedan slet jag av ett ligament i vänster fotled. Allmänläkaren som jag träffade sa att det inte var något att göra åt detta, det finns andra ligament som kompenserar. Denna allmänläkare har nog aldrig genomfört en Ironman. Jag har känt av skadan lite grand under mina långa träningspass. För att lindra smärtan, måste jag springa lite ”inåt” med foten. Nu började det göra rejält ont. Men naturligvis inte något som störde själva löpningen. En lärdom av detta, är att jag redan från start – och under träning – måste lära mig att springa inåt med fötterna, istället för utåt.


Vid 30km började jag få rejäl kramp i höftböjarna och låren. Och chippet, som man fäster runt ankeln för att mäta tiden, tryckte mot häslenan, så jag tillslut var tvunget att flytta chippet till vänster ben istället. Det blev helt enkelt svårt att springa. Jag ömsom gick, ömsom sprang. Jag gjorde en snabb kalkylering, och insåg att jag nog skulle klara 12 timmar, så länge jag höll hyfsad styrfart.


Jag gick i mål på 11:57:15


Känslan så här två dagar efter, är att det är det bästa jag varit med om. Detta kommer jag absolut göra om.


Jag rekommenderar alla som exempelvis kört en svensk klassiker att spänna bågen något mer och testa Kalmar Järnman. Inte bara loppet var trevligt - resan dit har varit fantastisk.

 
Written 865 weeks ago