TriathlonLarssons blogg

Sällan har jag varit så nervös inför ett lopp som inför Sala. Dels var loppet en come-back, efter rätt lång tid av skador (bl.a. löparknä). Dels hade jag nästan ingen cykling i kroppen. Framförallt inga längre cykelrundor. Dels visste jag att jag hade 3 andra hungriga Shaplinkare som skulle jaga mig i spåret.

Simning 1,8km (28.49)
Det har inte blivit många pass i sommar, men simningen kändes ändå riktigt bra. Tror det är vinterträningen som ännu sitter i. Jag kom iväg bra, utan stök och bråk i vattnet. Jag kände mig lugn och simmade stort. Prickade bojarna utan några problem. Efter 500m fick jag en liten svacka, men det gick över. Tänkte ta det lite lugnt och få ned pulsen sista 100m, men så blev det inte.

Cykel 90km (2.36.17)
Växlingen gick superbra. När jag sprang ut från växlingen sneglade jag mot Wagges plats. Hans cykel stod kvar. Alltså hade jag antagligen ca 5min försprång. Hur skulle jag förvalta det? Planen var att ligga på en puls runt 149. Men eftersom jag hade stressat rätt mycket under växlingen låg pulsen långt högre. Upp mot 166. Dvs. jag drog på mig mjölksyra. Jag valde att ignorera detta och trumma på istället. På en Halv Ironman, behöver man inte var lika rädd att gå i väggen som på en hel Ironman, resonerade jag.

Under loppet dundrade cyklist efter cyklist om mig. Men ingen Wagge. Jag körde så att det brände i benen. Tänkte köra på så hårt jag kunde, för att om möjligt knäcka honom lite "psykiskt" om han inte kom ikapp. Men jag kände att jag låg på gränsen. Jag har inget 9 milapass i kroppen, och det kändes. Jag fick en rejäl svacka efter 4 mil, men piggnade sedan till. Vid 7mil kände jag mig riktigt pigg igen. Men... benen var stumma. En geting stack mig på låret under cyklingen. Kändes bra, för den smärtan distraherade smärtan i musklerna. Så ont gjorde det. Hur fasen skulle det då gå att springa?

Jag minns att jag tänkte att jag ju har tränat endel löpning, så även om jag kör på liiite för hårt under cyklingen, så borde jag ändå kunna stå emot under löpningen.

Puls: 147/166
Hastighet: 34.55km/h

Löpning 21km (1.52.36)
Damn. När jag hoppade av cykeln ville benen knappt bära mig. Jag stapplade till min plats och hängde upp cykeln. Benen darrade och det var svårt att ta på sig skorna. Herrejösses. Hade jag gått så hårt på cyklingen?

Jag började springa, men det blev mest ett stapplande. Jag kollade på tempot, som visade 4:45min/km. Jag bromsade mig så att jag låg vid 5:00 min/km. Men benen var heeeelt stumma. Fick kämpa för varje steg. Jag som brukar tycka att löpningen är en njutning. Och fötterna var helt avdomnade. Vaderna kändes inte bra.

Jag visste att Wagge nu var pressad att trycka på för att hinna ikapp mig. Jag drog därför ned på tempot - och hade som plan att svara om han kom upp i rygg på mig. Tror jag försökte ljuga lite för mig själv. Kanske. För nu gjorde det ont. Jag orkade dock hålla 5:30 tempo. Lite deprimerande med tanke på att jag höll 4:27 tempo ifjol.

Men, men. Huvudsaken var ju att vinna över övriga Shapelinkare, tänkte jag. Vid 7km böjde stelheten i låren och vader släppa. Helt plötsligt började  jag känna mig stark. Tänkte att detta nog skulle gå vägen. Jag körde så hårt jag kunde, men kom inte över 5:30 fart. Vid 16km sprang Odda ifrån mig (grattis!!).

När det var 3km kvar såg jag en tjomme i röd tröja bakom mig. Helvete, tänkte jag. Det är Wagge! Jag sprang som besatt, pressade mig så hårt jag kunde. Men benen ville inte svara. Jag sprang och sprang. Men Wagge kom allt närmre. När det var 500m kvar kom han upp jämnsides. Till mig lättnad såg jag att det var någon annan. Puh. Jag slappande av och lät Wagges dubbelgångare springa ifrån mig.

Väl över mållinjen stöp jag som en fura. Jag var heeeelt slut. Men det ska man väl vara när man kört en Halv Ironman. Jag kom in på 4:57:42, vilket ju får anses godkänt. Men det var helt klart det mest smärtsamma lopp jag gjort, sedan jag gick i väggen på en marathon 1996.

Nu känner jag mig rejält sugen att träna igen. Löpning 18km hem från jobbet funkar fint. Jag insåg dock vikten av långpass. Man klarar sig helt enkelt inte utan ett längre helgpass på cykelsadeln runt 3-4 timmar. Det måste man ha. Det gör för ont på tävling annars.

Puls: 146/157
Fart: 5:20

Shapelinkare:
1. Håkan  4:57:42 - 28:49(1) - 2:36:17(1) - 1:52:36(2) 
2. Roxen  5:28:49 - 39:19(3) - 3:00:47(4) - 1:48:43(1)
3. Wagge 5:47:13 - 35:13(2) - 2:43:32(2) - 2:28:28(4)
4. Macce  5.59.07 - 41:29(4) - 2:57:09(3) - 2.20.27(3)

En av de roligaste sakerna igår var nog att var och varannan kom fram och hälsade på mig. Det som värmde mest var när "Odda" tackade mig för att jag inspirerat honom att testa på triathlon. Jag är övertygad om att han kör Kalmar nästa år. Dessutom på en riktigt bra tid.

Tack alla som hejade på "Larsson" och "Håkan" igår! Det gjorde loppet mycket lättare!