Laddar... 
Sidor
HakanLarsson
TriathlonLarssons blogg
- Vi tar det som det kommer...Ö till Ö 2009
| 2009-09-07 15:59 |
 Dela med dig
 RSS |
"Alla är stöpta i samma form", säger Wagge. Jag tittar ut över människorna som samlats vid kajen i väntan på färjan till Sandhamn, och förstår vad han menar. Där stod dom. Sammanbitna och fokuserade. Jag kände igen sorten från lumpen i Kiruna. Inte dom där bräkiga. Dom som gick omkring med stora Gerberknivar och putsade kängor. Nej, jag syftar på dom där tystlåtna. Dom som drog 110kg vapenpulkan marschpass efter marschpass utan att klaga. Dom man ville ha med sig på uppdrag när det blev kärvt. Män och kvinnor av rätt virket.
Starten gick 06:00. Vi var ett 60-tal tvåmannalag som begav oss av. Först en kort löpning, sen i vattnet. 1,7km simning i 11 gradigt vatten. Dykreflexen slog i och man kunde knappt andas. Nu insåg man vilket lopp man hade anmält sig till. Detta var inte vilken tävling som helst. Detta var Ö till Ö. Ni kan se loppet här: http://connect.garmin.com/player/12778551
I början gick det bra. Jag hade Wagges packning under simningen. Trots att jag simmade bröstsim, kunde jag lätt hålla övriga fältet. Trots att många simmade med paddlar och fenor. Men det skulle snart ändra sig.
Väl uppe efter första långsimningen fick man snabbt klart för sig vilken löpning som låg framför en. Inte vägar. Inte stigar. Nej, halkiga klippblock. Snår och ris. Varken Wagge eller jag hade några trail-skor, utan vanliga asfaltskor, och det var en rejäl nackdel. Vi halkade omkull både en och två gånger. Min fördel låg dock i att jag orienterat lite. Så jag försökta dansa över klippblocken så gott jag kunde.
Efter ett par timmar började det gå riktigt bra för Wagge och mig. Vi var snabbt upp ur vattnet och snabbt i vattnet. Simningen gick riktigt bra och vi var snabba på land. Vi plockade lag efter lag. Men så kom vi fram till en låååång vattenövergång vid Mörtö. 1,4km. Vid överfarten låg för övrigt Micke Selvin på ett av klippblocken i kramper. Jag blev orolig och visste inte riktigt vad jag skulle säga. Fast innerst inne insåg jag att det skulle gå bra och att han skulle gå i mål. Ty han är gjord av rätta virken. Och i mål kom han.
Jag och Wagge hoppar i vattnet och börjar simma. Kylan slår emot mig. 11grader. I tron om att det skulle vara 16grader hade jag min våtdräkt med korta ben och ärmar. Och stora hål under armhålorna. Vattenövergången blev därför plågsam. Jag frös så mycket att jag tappade styrseln över armarna. Jag plaskade hjälplöst och det blev svårt att simma. Och jag kunde inte hålla ut händerna, utan fick simma med knytna nävar. Och i och med att vi hade skor på oss, gick det därför oerhört långsamt. Klart långsammast av alla.
Wagge började frysa i vattnet eftersom jag knappt kom framåt. Han bad mig simma fortare, men jag kunde inte. Jag försökte ta i, men mina armar var bortdomnade. Händer omöjliga att vika ut. Där låg jag och sprattlade och kom knappt framåt. En räddningsbåt kom upp vid sidan. Både Wagge och jag tänkte separat på att bryta. Tur att vi inte sa det till varandra, för då hade vi inte gått i mål.
Men tillslut, efter 45minuter kom vi ur vattnet. Kraftigt nedkylda. Wagge skakade så mycket att jag blev orolig för hans hälsa. Jag frös också som en hund och ville att vi skulle börja röra på oss för att få upp värmen, men Wagge var allt för nedkyld. Nu var det på allvar. Jag var orolig att vi skulle drabbas av allt för stark nedkylning. Under simningen hade jag vid ett par tillfällen tappat orienteringsförmågan. Så nerkylda var vi. Vi låg på marginalen.
På nått sätt lyckades vi i alla fall stappla vidare. Men nu var vi illa däran. Och hädanefter gick det bara utför. Lag efter lag sprang om oss. Vid varje simning var jag långsammare än alla andra. Jag kunde helt enkelt inte koordinera mina armtag. Och händerna drog ihop sig. Nu handlade det om överlevnad. Bokstavligen.
Att vara kraftigt nedkyld och ändå förmå sig att gång, efter gång, efter gång stålsätta sig och hoppa i det kalla vattnet kräver något utöver det vanliga. Mot slutet ville jag helt enkelt inte vara med längre. Men vi fortsatte.
Efter cyklingen vid Örnö fick jag dessutom helt plötsligt löparknä. Allt kändes bra när jag gick, men så fort jag började springa var det som att köra in en kniv i knäet. Ännu fler lag passerade. Men nu hade vi passerat sista dead-line, så vi kunde krypa i mål om så behövdes.
Sista kilometern var dock riktigt trevlig. Jag och Wagge var nästan i mål och vi spatserade i maklig takt. Vi insåg att vi skulle bli ett av dom sista lagen, men det kvittade. Vi hade överlevt. Efter 14 timmar passerade vi mållinjen i Sandhamn.
Man lär sig saker om sig själv på liknande strapatser, som man aldrig lär sig i det "normala" civila livet. Både jag och Wagge fick uppleva hur kroppen och hjärnan fungerar vid kraftig nedkylning. Vi försökte stötta varandra så gott vi kunde. Vid ett tillfälle manade jag på rätt bryskt, men det var för att jag var rädd att Wagge skulle drabbas av allt för kraftig nedkylning. Vid andra tillfällen peppade Wagge mig, när jag misströstade och hängde med huvudet.
Där ligger Wagges storhet. När det var som kärvast och jag hängde med huvudet, peppade han med munter stämma. Han slet också ont, men visade inte det för en sekund. Tvärt om. Han såg ljust på varenda liten motgång. Tyckte att det var intressant att lära sig mer om kroppen.
Tack Wagge för att du fick mig att köra Ö till Ö.
Du är verkligen ett stridsparskamrat att lita på.
Nästa år tar vi på oss trail-skor och långärmad våtdräkt.
Då jäklar!
Bilder
Det enda jag vet är att jag aldrig blev samma mäniska igen och jag har många gånger velat nå dit igen man aldrig lyckats.
Ni kommer sanolikt att göra om bedriften nästa år mer erfarna och visare =)
ETT JÄTTE GRATTIS TILL ER BÅDA!!
Förstår dock inte hur Flinta och Colting kunde sätta nytt banrekord med typ 1h & 15min i de förhållande som var.
Återigen, ett stort grattis till er prestation. Se till att vila och smyga igång träningen nu när du har haft kännig i knäet. Får hoppas vi möts i Kalmar till sommaren.
Grattis!!!
Kunde ju leva med i berättelsen och den var så bra beskriven så jag blev näsan orolig där ett tag. Just det där med nedkylningen. Vad håller ni på med egentligen!! Bryt för tusan men i samma veva, nä, ni är så luttrade så ni fixar detta. Drog en tanke på din dotter där, och frun... men sen så hade ni nog brutet om det hade varit på allra yttersta gränsen. Men man kanske inte tänker så precis när ni är i den situationen som ni var, utan det är vinnarinsinkten och överlevnadsinstinkten som talar... men man blev allt lite orolig.
Tror detta beror på att vi har yttrat oss om det mesta här på Shapelink för varandra, så man känner ju nästan varandra och en del känner man mer fast man inte träffats... lät lite konstigt där kanske men du är nog med hur jag menar =)
I alla fall vill jag utbrista i -"hurra hurra hurra" för dig och Waagard. Skicka mina hälsningar till han också.
Skall säga också att man blir sugen att ställa upp i en sån här tävling. Shit så som ni båda har beskrivit den så blir man ju så såld på att vara med men ändå hejdar man sig =) Nja, tror det får bli Sala halviron som är nästa stora skalp att plocka för en annan.
JÄTTEGRATTIS!
Vad min snutt har sagt till mig passar nog på er med, att man ibland kan fundera på om ni är jätteduktiga eller dumma i huvudet ;) Tror på det första =D
Jätte Grattis!!
Det konstiga är attjag vet inte om jag blir avskräckt eller lockad att försöka själv :-)
Snacka om att leta fram det positiva när man tänker på att det r intressant att lära sig mer om kroppen!!!!
Och nästa år!!!!!
Jag beundrar er bägge så mycket så det finns inte!!!!!
Helt magiskt!!!!!!!!!
//Mattias