TriathlonLarssons blogg

Jag har aldrig varit så besviken på ett lopp som Lux-marathon. Det slår till och med den gång då Tommy Lundemo spöade mig på längdskidtävlingen Lilla-Karlavagnen i Öjebyn. Det säger endel. Jag vet inte riktigt vad som gick snett. Men det gick långsamt. Jäkligt långsamt. Jag hade liksom ingen spänst i kroppen.

Innan loppet gick jag omkring med olustkänslor. Jag visste inte om jag skulle köra framfotalöpning eller häl-löpning. Jag valde det sistnämnda. Och sen visste jag inte om jag var pigg eller trött i låren. Låren kändes liksom varken eller.

På startlinjen var jag orolig. Hur ska detta sluta? Startskottet ljöd och jag började springa. Pulsen rusade i höjden, men det är inget ovanligt i början. Man är fylld av adrenalin. Första km gick på exakt 5 min och första milen på exakt 50 min. Enligt plan. Dock så försökte jag känna efter hur mina lår svarade, men ... jag kände liksom inget. Äh, tänkte jag, jag får jobba mig in i loppet.

Men jag gjorde aldrig det. Jag piggnade aldrig till. Under lång tid såg 3:30 ut att fungera, men jag började slira och tänkte att jag i alla fall skulle gå i mål på 3:40. Jag tittar inte så mycket på kilometertider utan lunkade på, men helt plötsligt - vid 25km - kommer en farthållare springandes. På ballongen står det 3:45!! Då gick musten helt ur mig.

Jag funderade faktiskt på att bryta loppet, men då dök min träningskompis Magnus ord upp i huvudet: "Om du bryter ett lopp, så kommer du fortsätta bryta lopp". Jag bestämde mig därför att i alla fall ta mig i mål. "Ta det som ett träningspass", som min far skulle ha sagt. (Vilket han också mycket riktigt sa när jag gått i mål).

Jag följde den där farthållaren till ca 30km sen släppte jag honom och lunkade sista 12km i mål.

Jag är så grymt besviken på mig själv. All nedlagd träning har gett noll resultat. Jag tror inte ens att jag spöade min gamla tid från Stockholm marathon från ifjol. Och då sprang jag efter ett njurstensanfall i hettan.

Jag har dock funderat endel och dragit några slutsatser. Man måste ju göra det, om man överhuvudtaget ska orka fortsätta träna/tävla. Här är 5 slutsatser

1) Om du tränar framfotalöpning, så ska du också tävla framfotalöpning. Jag valde på grund av osäkerhet att falla tillbaka på häl-löpning, men då blir det varken hackat eller malet. Tävla på samma sätt som du tränar. Punkt slut.

2) Om du vill förbättra dina tider på marathon, så måste du se till att inte vara för tung. Det är liksom ingen mening att träna mycket och försöka kapa tider, om du inte också försöker göra något åt vikten. Du ångrar dig om du inte går ned dom där extra kilona. Jag lovar! Själv väger jag 86kg efter kolhydratladdning. Det är åt helsike för mycket. Bit ihop och gå ned!

3) Om du blir illamående under loppet, så gör det motsatta mot du tror att man ska göra: Drick mycket sportdryck! Det gjorde jag och illamåendet försvann. Hände vid två tillfällen.

4) När det gäller träning räcker det inte att nöta halvlånga distanspass på 90min. Det är bättre att variera träningen. Kör ett långt löppass på 2-2,5h. Övriga pass ska vara kortare, men gå i hårdare tempo.

5) Sätt inte upp några tider innan loppet. Du blir bara besviken om du missar dina mål och riskerar då att göra ännu sämre tider.

Nå, allt var inte trist. Här är Isola och jag på en Sherman M4 som står parkerad i den lilla belgiska staden Bastogne. Stridsvagnen vi satt på var den första som bröt igenom den tyska belägringen av staden under Ardenneroffensiven vintern 1944/45. Därmed undsattes också den avskurna amerikanska 101 fallskärmsjägardivisionen som hårdnackat försvarat staden. Ni som följde TV-serien Band of Brothers minns kanske denna strid.