Ladda ner våra appar!

App_store_129

Android_app_on_play_logo_small

HakanLarsson Link Blogg

ManHåkan Larsson, 42år

TriathlonLarssons blogg

- Vi tar det som det kommer...

.010611 Cykelsemester

Måndag den 11 juni 2001 klockan 8.20 påbörjas cykelresan från Stockholm till Piteå. Vädret är bra, solen skiner och jag har lyckligtvis medvind. Resan kan inte börja bättre. Första pausen tas i Uppsala där vattendepåerna fylls på vid en bensinmack. Efter Uppsala bär resan av längs väg 272. Landskapet förändras snabbt från tätort till vad man skulle kunna kalla glesbygd. Från vardagens myller av bilar och människor, till natur och lugn. Det är verkligen härligt. Det är lätt att glömma hur Sverige ser ut, när man bor i en storstad. Klockan 15.52 passerar jag nedre Dalälven och har då tillryggalagt 11 mil. Efter detta fortsätter jag norröver och slår läger ungefär 1 mil söder om Sandviken. Jag har då tillryggalagt 15 mil som planerat. På kvällen känns det skönt att krypa ner i sovsäcken efter det att tältet har rests. Det känns rätt bra och jag är inte alltför trött i benen.


Tisdag. Klockan 8.00 påbörjas dagens cykeletapp. Klockan 8.50 når jag Sandviken och äter frukost bestående av korv och bröd. Jag känner av en aning "infanterield" (för den som nu vet vad det betyder), men i övrigt mår jag prima. Klockan 11.00 når jag Ockelbo. Jag har då cyklat 19,5 mil totalt och en pizza stillar hungern. Vägen jag färdas på är lättcyklad och inte särskilt trafikerad vilket gör att man kan njuta av den omgivande naturen. Medvinden från gårdagen har tyvärr skiftat och jag har nu frisk motvind. Det gör resan en aning jobbigare. Klockan 15.00 tar jag paus i Bergvik vid Ljusnan och har då tillryggalagt 24 mil. Här stöter jag på det enda bekymret under resan. Det visar sig nämligen att min gamla karta från 1991 inte riktigt överensstämmer med verkligheten. När jag cyklat förbi Söderhamn tvingas jag ut på E4:an någon kilometer, eftersom att jag inte hittar någon alternativ väg norrut, hur mycket jag än letar. Till råga på allt öser regnet ner och när jag tillslut bestämmer mig för att cykla E4:an, är det enda jag koncentrerar mig på att inte komma i vägen för de långtradare som dånar förbi mig på vägen. Lyckligtvis kommer jag ganska snart av E4:an. De alternativa vägarna saknar asfalt. Istället tvingas jag köra på grusvägar vilka trots allt är bättre än den hårt trafikerade E4:an. En aning hungrig och trött, slår jag klockan 20.00 läger sydväst om Hudiksvall i en liten by vid namn Näcksjö. Jag har nu avverkat 30 mil. Tyvärr har jag inte möjlighet att inta någon middag då det inte finns några bensinmackar efter grusvägarna. Det är troligtvis bristen på energi som gör mig trött. Det känns mycket skönt att lägga sig i sovsäcken och jag somnar omedelbart.


Onsdag. Klockan 8.00 bär det som vanligt av. Klockan 8.55 når jag Sörforsa där jag även äter frukost. Jag har kraftig motvind vilket gör cyklingen ännu jobbigare än dagen innan. Mitt högra knä gör ont vilket oroar mig men jag hoppas att det ska gå bra ändå. När jag har passerat Hudiksvall börjar jag följa små grusvägar öster om E4:an längs kusten. Trots att detta gör resan både längre och jobbigare uppvägs det av den underbara omgivningen. Sverige är verkligen vackert. Solen skiner och vore det inte för den hårda motvinden skulle allt kännas perfekt. Klockan 11.55 tar jag paus i Strömsbruk och har då avverkat 36 mil. Efter att ha ätit mackor och korv drar jag vidare. När jag såhär i efterhand blickar tillbaka på resan måste jag säga att  sträckan mellan Hudiksvall och Sundsvall var den vackraste. Det vackra naturen gör att man känner sig vid gott mod. Klockan 16.50 når jag Galtström och har då avverkat 40 mil. Motvinden har bedarrat och jag känner mig piggare i benen än någonsin. Jag bestämmer mig därför för att nå Sundsvall under dagen. Klockan 20.00 slår jag slutligen läger och har då passerat Sundsvall och avverkat 45 mil.


Torsdag. Klockan 8.00 börjar som vanligt cyklandet. Eftersom jag vill undvika E4:an bestämmer jag mig för att följa väg 331 norröver men tvingas likväl mot E4:an då jag ska passera Högakusten-bron. Vädret är strålande och jag har solbränt mig en aning. Märkligt nog är alla krämpor som jag känt som bortblåsta. Jag känner varken något i stussen eller i mitt högra knä. Cyklandet går allt lättare. Det känns verkligen som om man kommit in i andra andningen. Jag bekymrar mig inte längre för små vardagliga trivialiteter. Borta är sådant man normalt går och grubblar över. Får jag bara mat i magen är jag glad. Cyklandet sköter kroppen av sig självt, jag behöver inte längre anstränga mig. Istället för att bekymra mig över småsaker gläds jag istället av dem. Bara en sådan sak som att åka förbi en bäck när man precis druckit upp dryckesflaskan känns som den största lyckan i världen. "Tänk vad tur att det rinner en bäck just här, då slipper jag ju vara törstig". Klockan 11.50 tar jag paus i Härnösand och klockan 14.46 når jag  Högakusten-bron och har då avverkat 52 mil. Klockan 21.00 slår jag läger strax söder om Örnsköldsvik. Det jobbiga med denna dag var inte cyklingen utan snarare att förmå mig att inte cykla vidare. Efter 60 mil känner jag mig oförskämt pigg och det känns nästan jobbigt att avbryta resan. Äntligen börjar det gå upp för mig att jag med lätthet kommer att nå fram till Piteå innan midsommar. När jag sätter mig ned på kvällen framför lägerelden så slår det mig hur fort kroppen ställer om sig från ett stillasittande kontors-jobb till hård fysisk ansträngning. De första dagarna var jobbiga och jag hade ont lite varstans. Nu när kroppen anpassat sig känns allt istället prima! Det slår mig även att de allra flesta kan genomföra en sådan här resa och att man förmår göra mer än vad man tror. Kroppen är ett underbart redskap men vi är så vana vid den att vi inte tänker på det.


Fredag. Klockan 9.00 påbörjar jag färden till Örnsköldsvik för frukost. Idag har jag lyckligtvis frisk medvind. Jag cyklar nästan hela tiden på den högsta växeln och hastighetsmätaren visar sällan hastighet lägre än 30 km/h. Solen gassar och inte ett moln syns på himlen. Redan klockan 14.30 är jag framme i Umeå och har då avverkat 71 mil. Här svänger jag förbi min syster Elisabeth och bestämmer för att stanna över helgen. Känslan av att ta ett bad efter en veckas fysisk ansträngning är nästan obeskrivlig. Jag fascineras av den tvål jag tvättar mig med för den luktar så fantastiskt gott. En lång stund luktar jag på denna tvål. Nu i efterhand inser jag att det inte alls var något speciellt med tvålen. Det var en helt vanlig tvål, en sådan där som man i vanliga fall inte lägger märke till. Men i stunden när man var van vid att glädjas åt de små sakerna kändes det som om det var den underbaraste doften jag någonsin känt. När jag på kvällen lägger mig i sängen, en helt vanlig säng, och drar på mig ett helt vanligt täcke känns det som om ingen människa kan ha det bättre. Vilken otrolig lyx! Under lördagen och söndagen vilar jag upp mig, men känner mig inte särskilt sliten.


Måndagen den 18 juni klockan 7.30 påbörjar jag den sista etappen mot Piteå. Vädret är vackert men tyvärr har jag åter igen frisk motvind. Jag undviker E4:an och cyklar istället på väg 364. Sverige är sig likt, oavsett om man är norr eller söder om "Dalälven". Byarna ser likadana ut och landskapet är lika vackert. Måhända är inslagen av lövträd mindre, men det är nog det enda som skiljer. Klockan 13.00 når jag Burträsk och har då avverkat 82 mil. Klockan 15.30 når jag Skellefteå och där äter jag en hamburgare. En intressant notering är att jag under resan inte ätit för smakens skull, utan för energins skull. Efter Skellefteå följer jag E4:an norröver. Denna sträcka har jag åkt många gånger förut, resan känns därför i detta läge rätt trist. Istället för att njuta av landskapet forcerar jag mil efter mil. När jag så passerar skylten till Piteå havsbad känner jag mig överlycklig. 20 minuter senare, klockan 20.00, äntrar jag äntligen mitt barndomshem, en vecka efter avfärden från Märsta. 94 mil senare, och 4 kilo lättare.

 
Skrivet för 477 veckor sedan
17382 471 veckor sedan

ninja.ior

Vilken otroligt lång cykeltur. 94mil. Vad häftigt!!! Läste om alla som hade läst om cykelsemestern och var tvungen att leta upp den. Det lät helt fantastiskt. Grymt!