TriathlonLarssons blogg

Att köra en skidtävling efter 17 års uppehåll kändes lite vilset, må jag erkänna. Så i morse när jag och farsan vallade, gick vi på säkra sidan. Vi lade på rätt tjockt med fästvalla. När jag testade glidet mot andra såg jag att övriga som glidtestade åkte minst 10-15 meter längre än jag. Så här i efterhand kan man tycka att vi vallade lite väl tjockt, men å andra sidan visste jag inte hur banan såg ut eller kroppen skulle svara på 40km skidlöpning. Det värsta som kan hända är att få bakhalt när man är trött. Så det var nog rätt klokt ändå.

Under uppvärmningen träffade jag en trefvlig pitebo. Ingen mindre än shape-linkaren Petter Larsson. Han såg laddad ut och gjorde ett mycket bra lopp. Han blev bäste shape-linkaren med god marginal! Han åkte i mål på den utmärkta tiden 2.18:13. Trots det kärva föret. Bara 20:13 efter segraren (resultat och film).

När det var dags för start, ställde jag mig lite längre bak i startleden, eftersom jag tänkte att dom flesta väl lär åka skjortan av mig. Det var inte det smartaste beslutet jag fattat. Det blev nämligen rejält trångt i starten och man fick stå och vänta i uppförsbackar. Det var många lånsamma åkare som ställt sig långt fram.

Det dröjde nog ungefär 15-20 minuter innan jag hade trocklat mig förbi dom långsammaste åkarna. Sen började själva loppet. Äntligen började man få upp pulsen. Helt plötsligt började allt likna skidåkning. Där i faggorna åkte jag också om en barndomskompis, Kristian Marklund.

Jag låg och körde på i hyfsad styrfart. Jag tryckte på i dom få uppförsbackarna som fanns, och återhämtade mig rätt bra när det var nedför (där jag stakade och övriga gled :). Dock så såg jag att dom allra flesta stakade när det var flackt eller när det var slak-motor. Själv åkte jag diagonalåkning hela tiden. Det tar mer kraft att diagonala, men jag hade inget val. Vet inte om det berodde på glidet, eller om det helt enkelt är jag som inte tränat stakåkning tillräckligt mycket. Magmusklerna och ryggen krampade så fort jag stakade.

På tal om kramper. Ahhh. Skidåkning är verkligen en tuff sport. Jag är ju inte otränad, men ryggslutet började krampa redan efter 5km och höll sedan på ända in i mål. Det var riktigt oskönt. Magen var också på tok för dåligt tränad. Så fort jag stakade så protesterade magmusklerna. Aj aj. Nå, jag gnetade i alla fall på i mitt tempo. Sista 4km började jag bli rejält trött i latsen. Då var det inte mycket tryck kvar i skidåkningen.

Efter 40km gick jag i mål. Tiden blev 2:29:53. 51:a av 179 skidlöpare. Sämre än Petter Larsson (28:a), men bästa skidlöparen från Hortlax SK. Alltid något!! :-) Loppet kändes trots ovanan rätt bra och jag fick endel lärdomar. Andörjan är en flack bana, så jag kan lägga på tunnare valla. Bättre att satsa på glidet. Ska läsa på mer om vallor till nästa år. Sen måste jag träna mer stakåkning. Att ge sig ut på stockholmsisarna och tokstaka ger nog en hel del. För att inte tala om rullskidor. Perfekt.

Sen gav farsan några tekniktips. Han påpekade att jag lutar mig mycket mer framåt nu, än när jag var aktiv. Det bidrog säkert till krampkänningarna i ryggen. Det kan bero på ren orutin och dålig balans, men det kan också bero på att jag åkt endel långfärdsskridskor. Då lutar man sig framåt för att få litet luftmotstånd. När jag åker skidor framgent, ska jag tänka på att ha en mer upprätt stil.

Nästa år, då jäklar. Då ska jag försöka kapa tiden rejält!!

Håkan Larsson, Hortlax SK, på väg mot mål !!

Förresten. Gu' vad skönt det var att se på andras utrustning idag. Inte minst för mig som kommer från pryl-sporten triathlon, där man är helt off om man inte har årets hoj och senaste watt-mätaren. Här kom riktigt snabba åkare i utrustning och dräkter från -80 talet. Mina ihop-limmade skidor med ett belag som släppt från själva skidan, tejpade trugor och stavhandtag, kändes helt plötsligt inte alls fel. Längdskidor är verkligen på alla sätt en genuin svensk sport. Älskar den!