- 1 dag...

Tjoho, det gick ju!
Från soffpotatis till maratonlöpare på tre månader! Tänk vad man kan göra med sin kropp bara det finns lite motivation. Jag väger nu 79,8 kg, alltså - 10 kg på tre månader. Och dessutom har jag ju fått (lite) bättre kondis!

Loppet gick lugnt och fint, och jag hade inga [svåra] krämpor. Här kommer ett kort referat.

Första 5km försökte jag ligga på 65% av max (fart 6:05/km). Det gick lugnt och fint, och vädret var underbart. Jag startade i sämsta stargrupp, och det var en och annan stressad löpare som ville springa förbi.


Mellan 5-15km ökade jag till 78% av maxpuls (fart 5:44/km). Denna puls kändes bra och jag ville inte gå över den. Det kändes lockande att öka farten, men vis av erfarenhet valde jag att ligga kvar på denna puls. Solen sken och den rytmen bland övriga löpare började jämna ut sig.

Just innan jag sprungit halva sträckan (2:03:46) ökade jag farten något. Började ligga på ca 80% av maxpuls. Allt kändes bra. Denna puls höll jag fram till 26km.

Vid 27 km stod mor och far och hejade. Då kändes allt frid och fröjd. Jag spänstade på. Och vipps var pulsen uppe i 85%. Aj, aj. Dags att bromsa.

Vid 30 km började jag känna mig trött i höftböjarna. Och det blev svårt att hålla uppe pulsen. Den gick ned till 75% och jag förmådde inte riktigt att öka tempot. Även om tiden blev sämre över Västerbron (pga. relativt brant stigning) fick jag möjlighet att vila höftböjarna. Skönt.

Jag sackade rätt mycket i tid (inte placeringsmässigt) sista milen. Lite småsegt mellan 34-36km. Pulsen låg på ca 75%. Lite ont i magen och ryggen. Men det var mer psykiskt jobbigt än fysiskt.

Vid 35 km höll jag en kilometerfart på 6:30. Jag kunde nog ha stålsatt mig och håll nere kilometertiden, men just nu ville jag bara i mål. ”Vad spelar det för roll om man går in 2 min snabbare?”, tänkte jag.

Sista kilometer gick dock lätt. Härligt med alla som hejade! Tiden i mål blev 4.18.50.

Nästa år springer jag igen - och jag tycker även att du ska testa!!

//Håka