Passion will make us crazy, but is there any other way to live?

Det här blir nog inte världens roligaste inlägg men jag måste bara skriva av mig lite.

Vi åkte ju till London i fredags (pappa fick det i 60-årspresent i december) och vi har haft en riktigt kul helg med bra väder, shopping, god mat och en spännande fotbollsmatch. Jag har inte ägnat en enda tanke åt skola, jobb, projekt och diverse måsten, vilket var otroligt skönt. Men så kommer man hem igen och inser att det är dags att ta tag i verkligheten igen. Och jag inser att min verklighet får mig att må inte så jättebra.

Jag börjar verkligen undra om jag har gjort rätt val med den utbildning jag läser. Jag tycker verkligen inte det jag gör är roligt, och det är inte ett fall där det handlar om att "det blir vad man gör det till", utan jag inser istället att jag är nog inte den där kreativa, übersociala, minglande, nätverkande entreprenören (?) som vår utbildning ändå handlar om att forma. Jag passar inte in i det facket. Jag har många i klassen som passar denna ram perfekt - men för mig känns det oerhört avlägset och entreprenörskap är inget jag brinner för. Jag vill syssla med något jag brinner för, inte något som bara känns som ett ända stort måste. Samtidigt har jag snart läst två år av tre så att byta nu känns bara fel. Men jag känner mig otroligt ledsen och uppgiven för jag har alltid varit en person som har gett 110% i allt jag gör, oavsett vad det handlar om, men just nu vill jag bara ge upp. Det finns ingen glädje i något jag gör, och allt skolrelaterat är bara ännu en punkt på en lista som jag bara vill bocka av så fort som möjligt för att bli av med skiten. Jag försöker verkligen se nyttan med det vi gör men i ärlighetens namn känner jag mig bara vilse. Jag vet att min utbildning kommer ge mig en bra grund att stå på inför framtiden, men jag vill inte slösa tre år av mitt liv - och kanske ännu mer - på något jag inte brinner för och något som jag inte är engagerad i. Jag är så kluven att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Och allt påverkar såklart alla andra delar i mitt liv. Jag har ingen ork till att ta tag i saker, och än mindre vara social. Jag känner att jag är så fruktansvärt negativ hela tiden men jag orkar inte bry mig längre. Min sambos mamma frågade för ett tag sen om det handlade om jag har tröttnat på skolan och jag kunde bara svara att ja, så är det nog. Jag upplever att vi gör samma sak om och om igen och tycker man inte det är kul från början kan ni ju bara tänka er hur roligt det är att göra det igen, och igen, och igen... Men jag vill inte vara den här personen jag har blivit. Jag vill få en positiv syn på livet igen och ordna upp min tillvaro så att jag trivs. För det här påverkar både mitt förhållande till min sambo, till mina föräldrar, till mina vänner och till alla andra i min närhet. Och inte på ett bra sätt.

Så frågan är vad man gör härnäst. Jag har lite drygt ett år kvar, men ett år är en lång tid när man inte trivs och dessutom sitter jag då med en utbildning som jag kanske inte ens kan relatera till. Vad vill jag göra då undrar ni säkert då. Jag vill göra något jag brinner för. Och det är, bland annat, träning och hälsa. Men även djur och deras välmående ligger mig oerhört varmt om hjärtat. Men det känns som att dessa saker är något jag får fokusera på utöver mitt yrke. Fråga mig inte varför jag känner så. Kanske finns det någonstans inom mig en föreställning om att jag måste tjäna stora pengar och då är kanske inte just arbete med djur eller träning det optimala.. Jag vet inte. Jag vet bara att jag vill ta mig ur denna negativa spiral som jag har hamnat i. Jag vill bli den positiva, bubbliga och levnadsglada Amanda igen som ser på livet som en utmaning, och inte som ett jobbigt måste.