Passion will make us crazy, but is there any other way to live?

Igår var alltså den stora dagen kommen. Jag skulle springa mitt andra Varv och har tränat både intensivt och länge inför just denna uppgift. Jag hade som mål att springa på under 2 timmar, och med alla mina intervall- och långpass i bakfickan var jag säker på att jag skulle klara det.

Resan till Göteborg började mindre bra med en massa vägarbete på E6:an. Trots att vi körde i god tid blev det lite väl stressigt när vi insåg att detta skulle sänka vår fart rejält. Jag oroade mig först inte så mycket; vägarbete och bilköer går ju liksom inte att göra någonting åt, så varför slösa energi på att stressa över det? Det gör ju inte att man kommer fram snabbare direkt. Dessvärre har jag en mor som är den stressigaste och mest oroliga person på denna planet, så när hon hade gnällt oavbrutet i 10 minuter blev även jag stressad. När vi väl kom fram i Göteborg körde pappa alldeles galet fel, och det slutade med att vi fick stanna på ena sidan Götaälv-bron och fråga en funktionär om hjälp. Klockan hade nu passerat 13 och jag skulle starta vid 15.01, och att bara ta sig till startområdet, hämta nummerlapp och lämna in sin väska kan ta en hel del tid. Men hoppsan - lite tur mitt i allt fick jag minsann när en ung göteborgare som arbetade som funktionär erbjöd sig att köra mig till startområdet. Vilken guldstjärna! Han räddade nog min dag.

På morgonen innan vi åkte följde jag väderprognosen som utlovade att Västra Götaland skulle få det varmast under dagen, med temperaturer på 28, 29 grader. Ojoj, tänkte jag, det bådar inte gott. Men hellre sol och värme än ösregn och vind! Mjoo eller hur. När jag hade fixat med nummerlapp och allt och värmt upp lite smått insåg jag att jag nog fick åsidosätta min målsättning på sub 2 timmar och istället springa på god känsla. Luften var varm, tung och kvav. Det var faktiskt riktigt obehagligt att veta att jag hade en halvmara framför mig i detta väder. Och jag ville inte riskera att vara en av de som svimmar eller måste uppsöka sjukstuga mitt i loppet. Bestämde mig då för att gå ut väldigt lugnt och sedan känna på hur pass mycket jag klarade pressa mig själv.

Starten gick som sagt 15.01 och jag tog det väldigt lugnt i början. Lite för lugnt kanske, såg jag när jag kollade klockan efter ett par kilometer. Men samtidigt var det trångt i starten och jag hade ingen lust att börja trängas så jag lät det gå långsamt. Värmen var påtaglig och jag undrade för mig själv hur många som skulle tvingas bryta. Efter ca 2 kilometer kom världens åskskur (hagel?!) och sköljde över oss och det var fantastiskt svalkande! Nu jäklar, tänkte jag, nu blir säkert luften friskare. Det blev den inte.

Första halvan av loppet gick bra, jag tog det som sagt väldigt lugnt men hade hela tiden rådet "spring 2 tredjedelar av loppet innan du lägger i en högre växel" i bakhuvudet. 5 km passerades på 28 minuter och 10 km på strax under timmen. Fantastiskt dåligt egentligen. Härefter hände någonting i kroppen. Jag kände mig tagen av värmen och den tunga luften och kroppen hängde inte med alls. Jag drack vid varje vätskestation med då min mage inte tål sportdryck hade jag ingen riktigt energi. Jag slängde i mig några Dextrosol och hoppades att det skulle få mig att piggna till. Det funkade för stunden. Vid 12 km någonstans kom nästa motgång - jag kände att magen började göra uppror. Minns att jag kände samma sak förra året men att det sedan lade sig, så jag fortsatte springa och hoppades på det bästa. Men när jag såg nästa vätskestation närma sig tänkte jag att det är lika bra att jag går på toaletten. När jag sedan fortsatte springa kändes det bättre men jag var fortfarande otroligt trött av värmen. Götaälvbron var tusen gånger jobbigare att ta sig över än Älvsborgsbron (som faktiskt kändes riktigt bra) och när jag närmade mig Avenyn (16-17 km-markeringarna) var jag säker på att jag skulle behöva gå den långa lutningen uppför. Men jag bet ihop och knatade på, och när jag nådde vändingen och fick i mig en mugg vatten och en blöt svamp att svalka mig med, kände jag att jag var på gång igen. Men den lilla energiboosten jag fick vid Avenyn var kortvarig, och i den sista lilla backen som ledde oss tillbaka till Slottsskogsvallen var mina ben så tunga att jag bara kände för att ge upp. Men när jag nådde backkrönet, sprang över bron och kunde se 20 km-markeringen tändes en liten, liten gnista inom mig och jag tryckte på för att springa den sista kilometern in i mål. När jag närmade mig mållinjen gjorde jag det i ett 4.45-tempo - inte för att det skulle spela någon större roll på min annars långsamma tid men jag ville i alla fall avsluta starkt. 2.09.31 stannade klockan på när jag sprang i mål. Med tanke på den vidrigt tunga luften och det faktum att jag var tvungen att stanna för en toapaus, kändes det väl i alla fall skönt att komma i mål. Men jag är sjukt besviken att jag inte nådde mitt mål. Jag har väntat på denna dag i ett år, och så gick det så dåligt... Nej, jag är sjukt missnöjd och besviken. Och inte blev det bättre av att min "publik" som följde med mig egentligen inte alls ville vara åskådare utan hellre hade stannat hemma och gjort något annat.

Så nu har jag bestämt mig. Sjävklart blir det Varvet nästa år också, men jag kommer också springa Malmö Halvmarathon i augusti för att återigen försöka mig på en sub 2 timmars-tid. Och den gången kommer jag åka ensam. Eller med någon annan löpare. Mitt fritidsintresse verkar vara väldigt irriterande för många i min omgivning och det verkar vara oerhört omständigt att stötta mig i dessa situationer. Så från och med nu ska jag inte störa någon i min närhet med prat om träning, tävling eller något annat som rör löpningen. Så blir alla förhoppningsvis nöjda och jag slipper få dåligt samvete för att jag har "förstört" någons dag. Så för att summera, Göteborgsvarvet 2013 blev med alla omständigheter tyvärr en stor besviklse (förutom arrangemanget och publiken som var helt fantastisk, hade nog inte fixat det utan allt publikstöd) och jag ska nu återhämta mig i en vecka eller två, för att sedan började leta löparkompisar som delar mitt intresse, och kunna komma till Malmö ännu starkare och göra ett bra lopp där istället.