kattiws's Blogg

Mina negativa "det går aldrig"-tankar ska BORT.  För mig handlar träning faktiskt inte så mycket om att prestera inför andra utan om välbefinnande och personlig utveckling.  Om jag nu lyckas ta mig runt 10 km utan att kräkas är det en stor personlig framgång eftersom jag i maj 2007 aldrig hade sprungit en meter.  Så det så.

Igår fick min son startbekräftelsen från Lilla Midnattsloppet (2,2 km).  Han är superglad och peppad inför att springa, och tycker att det är ganska coolt att hans mamma ska springa "stora" loppet också.  Jag hade funderat en hel del under gårdagen över det där med vilken inställning man har till träning och tävling, och att det är så inspirerande med bra förebilder.  När vi satt och pratade om loppet så slog det mig att jag hade en riktigt bra förebild sittande rakt framför mig vid köksbordet!

Min son tränar inte i någon klubb, men tycker om att springa ibland för att det är roligt.  Han har varit med mig på både yoga och gympa för att det är kul.  Han har precis börjat spela golf, inte för att bli proffs, utan för att han gillar det.  Förra året sprang han Lilla Midnattsloppet.  Han kom i mål på över 12 minuter, genomsvettig och med det största leendet jag har sett.  "Det var jättekul att springa!  Det stod folk längs hela vägen och ropade och hejade på!"  Jag vet fortfarande inte om han har reflekterat över att tiden inte var särskilt lysande jämfört med andra födda -97, det spelade liksom ingen roll.  Han hade haft en riktigt rolig upplevelse, och var jättenöjd.  Där har jag lite att lära mig!

Andra att inspireras av:  Carolina Kluft (tränings- och tävlingsglädje), Pauline Nordin (no pain no gain) och vår Shapelink-hjälte Håkan (hela tiden mot nya, djärva mål), m.fl m.fl