Idag skulle jag för första gången tillbaka till skivstången hade jag tänkt. Liiite svårt att välja vikter var det, men jag tänkte att jag får känna efter vartefter passet har sin gång.

Tio i börjar jag bli nervös, för det har inte dykt upp ngn ledare... Fem minuter går och det går inte att få tag i den ledare som ska ha passet. Jag bestämmer mig för att hoppa in. Det får bära eller brista. Musiken har jag i mobilen, men kommer jag ihåg passet? Med darriga händer får jag på mig headsetet och berättar att det är första ggn jag ska köra efter ett uppehåll pga att jag fick barn för några månader sedan och ber att de ska ha tålamod med att passet kanske inte riktigt blir som det ska. Sedan drar jag igång.

Uppvärmningen blir inte direkt som den ska, men jag får med de funktioner som ska vara med och kastar om övningarna lite. Passet flyter på, även om jag flåsar som bara den. Jag vet inte alltid vilka övningar det ska vara, men jag vet ju vilken muskelgrupp och ser glad ut och kör på. Lite hjälp från en ledarkollega som pekar på sin triceps när jag fick hjärnsläpp. Slutför passet och får under stretchen spontana applåder från gruppen.

Läskigt och stressigt, men härligt var det! Det är verkligen en endorfinkick att leda pass! Jag är glad att jag hoppade in och därmed bevisade för mig själv att jag kan även om jag inte var förberedd. På tisdag ska jag repa passet, förutsatt att jag pallar med den träningsvärk jag inväntar.